Surge la “Rosa Luxemburgo” de Alemania, Sahra Wagenknecht

El interés por Sahra Wagenknecht es grande en Alemania

 

Surge la “Rosa Luxemburgo” de Alemania, Sahra Wagenknecht

El nuevo fenómeno de la izquierda alemana “se la compara con Rosa Luxemburgo y es muy cercana ideológicamente a ella”

Por Dick Emanuelsson

SAHRA WAGENKNECHT es la mujer de 55 años que fue contra la corriente, no sólo en los más recientes años, sino ya en 1989, cuando se unió al Partido de Unidad Socialista (SED) de la RDA, apenas unos meses antes de la caída del Muro. Ella creía que valía la pena preservar la RDA y el socialismo, no aniquilarlo, lo que fue el resultado de la “fusión” forzosa de los dos estados alemanes.

Vídeo:
Entrevista a Bárbara Hagel
https://vimeo.com/999427323

Haga clic en la imagen para ver la entrevista en vídeo con Barbara Hagel.

ESTOCOLMO / 2024-09-01 / Hoy, mientras doy los toques finales a este texto, su partido político, que se formó en enero de este año, puede convertirse en un partido clave en dos estados (departamentos) alemanes. Dentro de una semana se celebrarán elecciones en el tercer estado federado de Brandemburgo, donde ella es igual de popular.

El reportero jefe del New York Times en Europa, Steven Erlanger, que ha trabajado en 120 países, titula en una descripción de Sahra Wagenknecht como “La mujer que sacude la política alemana desde el Este”. Y se puede decirlo sin exagerar. Pero no sólo la frágil coalición gubernamental entre socialdemócratas, liberales y verdes, sino también su antiguo partido, Die Linke (la Izquierda), deben sentir que se acerca el momento de la historia. En las elecciones de la UE 6-9 de junio de este año, Die Linke obtuvo sólo el 2,7 por ciento, mientras que la recién formada “Bündnis Sahra Wagenknecht - Vernunft und Gerechtigkeit”, la Alianza Sahra Wagenknecht Razón y Justicia, obtuvo un 6,2 por ciento, con solo cuatro meses de existencia.

 

Titular del New York Times.

NO HAN FALTADO CRÍTICAS y acusaciones directas contra Wagenknecht de que juega con la xenofobia, a pesar de que cuando era niña ella misma fue sometida al racismo por su color de piel ligeramente más oscuro. Su padre es iraní y su madre alemana. Por supuesto, la reacción la etiqueta automáticamente como “putinista” porque quiere ver una solución negociada en lugar de una escalada del conflicto militar en Ucrania, que también le está costando enormes sumas de dinero al pueblo alemán. También se la acusa de tener una visión reaccionaria de la política de identidad y estilo de vida tan apreciada por la izquierda europea.

Para tener una visión y una perspectiva de lo que es realmente el fenómeno político Sahra Wagenknecht, me puse en contacto con mi vieja amiga y colega periodista, BARBARA HAGEL, nacida hace 76 años en la ciudad costera Stralsund, RDA, país donde estuvo políticamente activa y organizada al más alto grado. Antes de llegar a Suecia en 1983, trabajó en el diario más importante de la RDA, Neues Deutschland, órgano del comité central del partido gobernante, siendo la política exterior su principal tarea periodística.

Quería mejorar el socialismo

– Sahra estaba muy interesada y estudió filosofía. Se destacó en la escuela como buena estudiante. Sin embargo, no se unió a la asociación juvenil FDJ (Juventud Alemana Libre), sino al partido (unos meses antes de la caída del Muro). Pero ella no se veía a sí misma como una “persona del colectivo”, sino más bien como una persona solitaria que quería pensar por sí misma y se oponía al conformismo. Ya adulta, en la etapa final de la RDA, fue crítica cuando los problemas en las relaciones con la Unión Soviética aumentaron y la vida en la RDA empeoró. Se volvió crítica sobre cómo manejó esto el Partido Comunista que dirigía la RDA.

Pero ella nunca estuvo en contra del socialismo, dice Barbara, sino que quería mejorarlo.

– Fue precisamente en la etapa final de la RDA cuando descubrió que muchos arribistas que se habían rodeado de todo tipo de términos marxistas, de repente se volvieron contra la RDA, dijo; “Ahora mi lugar está en el partido, en el SED. Quiero que la RDA dure y quiero ver una RDA mejor con un socialismo más fuerte”.

 

Barbara Hagel durante una manifestación por Palestina/Gaza en Estocolmo.

 

“La Plataforma Comunista”

– Fue un punto de vista bastante interesante. Cuando el SED se transformó en el “Partido del Socialismo Democrático”, el PDS, fundó una “Plataforma Comunista” junto con otras personas de ideas afines, cuando de repente tanta gente se volvió contra las ideas socialistas y comunistas. Y ella dijo que “esto es exactamente lo que debemos preservar, pero de una manera mejor de lo que la experiencia había demostrado. Así se convirtió en líder de la “Plataforma Comunista” dentro del nuevo partido Die Linke, que se había formado (después del PDS).

 

 

– También la compararon, porque es una mujer muy bella y elegante con Rosa Luxemburgo. En términos de ideas, era muy cercana a Rosa Luxemburgo, quien siempre había dicho que “la libertad es siempre también la libertad del disidente”. Es decir, una buena democracia con mucho debate. En ese papel, Sahra se volvió muy conocida.

Pero dentro de su partido algunos líderes la miraban con críticas y sospechas, continúa Bárbara, porque llamó la atención. En las primeras elecciones, el partido superó el umbral del cinco por ciento y logró entrar en el parlamento.

– Debido a que es una oradora brillante, muy aguda y distinta, se convirtió en la líder del grupo parlamentario. De esa manera, consiguió una plataforma desde la que era visible para el mundo exterior. Muchos, sobre todo gente de la RDA, pero también gente del occidente se dirigió a ella. Porque consideraron que ella era y es concreta y grita menos de “Revolución y Socialismo” sino que se relaciona con temas concretos que son importantes para la población.

El socialdemócrata Óscar LaFontaine

Sahra Wagenknecht conoció al ex socialdemócrata Oscar LaFontaine, que fue jefe de Estado y posteriormente presidente del partido socialdemócrata SPD de 1995 a 1999. Pero abandonó el partido por su viraje hacia la derecha. Se unió a Die Linke y fue presidente durante un tiempo, y acabó casándose con Wagenknecht.

– Estos dos trabajaron todo el tiempo para que la política debe basarse en la realidad. Y Sahra se volvió cada vez más crítica con los acontecimientos dentro de Die Linke. Ella consideraba que el partido seguía una política liberal de izquierda, que abandonaba la posición de clase y todas las demás cuestiones políticas básicas en favor de un partido de izquierda. En cambio, como tantos otros partidos de izquierda similares en Europa, como aquí en Suecia, ha recurrido a las llamadas “cuestiones de estilo de vida”. En otras palabras: que temas como LGBTQI es más importante que el posicionamiento de clase.

Con su esposo Oscar LaFontaine en una conferencia del partido.

 

Los trabajadores abandonan la izquierda

– Vio y pudo analizar por qué los trabajadores abandonaron el partido y la izquierda, pero sobre todo los comunistas, que tienen sus raíces en la clase obrera. El movimiento sindical abdicó y se desinteresó en Die Linke, que en cambio se convirtió en un partido para académicos y gente de clase media, profesores y empleados del sector público, pero ya no para trabajadores de la producción. Estos últimos no se sentían debidamente representados. A partir de ahí pudimos ver cómo la ultraderecha se fortaleció. La AFD, Alianza por Alemania, un partido racista y fascista, y Sahra lo vivieron como en el Rust Belt de Estados Unidos, donde los trabajadores se quedaron sin trabajo, las fábricas, los centros de producción desaparecieron y se establecieron en países con mano de obra barata.

– El país no hace nada por quienes alguna vez construyeron el país. Recurrieron a la AFD, ese partido, con elementos parciales nazis. Pero Sahra dice que nunca se puede acusar a quienes son miembros o votan por el partido de ser racistas o nazis. Quieren un programa y una vida en la que ellos mismos también desempeñen un papel y en la que su sustento esté garantizado. Desde ese punto de vista, ha intentado trabajar dentro de Die Linke.

– Pero cuando Die Linke se puso cada vez más a favor de una clase media acomodada que vota por el partido y no por los trabajadores que van a la derecha, entonces hubo que hacer algo. Por eso se puso en contacto con personas de ideas afines y reunió a once miembros del grupo parlamentario, compuesto por 23 miembros. Otros desaparecieron y dejaron de ser miembros del partido, lo que hizo que Die Linke fuera significativamente más débil que la agrupación de Wagenknecht. Hoy tiene un grupo más grande en el parlamento que Die Linke.

 

¡“Esta guerra no es nuestra guerra”!

Cuando comenzó la guerra en febrero de 2022, emitió un Manifiesto pidiendo el fin inmediato de la guerra y el inicio inmediato de negociaciones de paz. Alemania no debería doblegarse ante las exigencias de Estados Unidos, decía, sino elaborar un programa para Europa, porque Europa necesita mantenerse unida a Rusia y desarrollar una buena oportunidad para comerciar y vivir en paz entre sí. Esta guerra no es nuestra guerra. ¡Más de 173.000 alemanes firmaron la petición!

– ¡Al comienzo de la guerra, el primer ministro socialdemócrata dijo que “si enviamos armas, seremos arrastrados a la guerra”! Lo único que Alemania prometió en febrero de 2022 fueron cascos de combate y suministros de la Cruz Roja. En cambio, los grandes armeros alemanes quieren hacer negocios. Los vínculos con los EE.UU. también son fuertes, mientras que los EE.UU. presionan al gobierno alemán.

Alemania (Occidental) Federal se hizo fuerte después de la Segunda Guerra Mundial gracias a una gran inversión estadounidense en el país. Se apoderaron de todo el aparato nazi e impusieron la Ayuda Marshall. El objetivo era convertir rápidamente a Alemania Occidental en un ejemplo brillante para que las ideas socialistas que existieron en Alemania, Francia, Italia y en todas partes después de la Segunda Guerra Mundial no se extendieran, dice Barbara.

El programa político

El mantra que Franklin Roosevelt repetía constantemente era que “Estados Unidos debe estar dentro de Europa, Alemania debe ser contenida y los rusos excluidos”. Ese era el concepto. A Alemania se le permitió desarrollarse, pero siempre bajo la presión y el control de Estados Unidos. A Alemania nunca se le permitiría volverse fuerte.

– Quienes tienen en la retina el gasoducto Nordstream, entre Rusia y Alemania, volado el 26 de septiembre de 2022, todo el mundo sabe que fue Estados Unidos quien lo voló. Alemania fue privada de una de sus fuentes de energía más importantes y no quieren investigarlo. Porque Estados Unidos ha decidido que Alemania no hará negocios con Rusia. En cambio, serán Estados Unidos quienes entregarán gas licuado a través del Atlántico, dos veces más caro. En estos momentos la industria alemana está sufriendo. Toda Alemania está en recesión y ahí es en el momento donde Wagenknecht presenta su programa político:

• Nada de entregas de armas a Ucrania, absolutamente ninguna exportación de armas a países beligerantes. Negociaciones de paz inmediatamente.
• Una política económica independiente que preserve a Alemania como una antigua nación industrial.
• Grandes inversiones en educación con el objetivo de crear una generación que pueda desarrollar el comercio.
• Condiciones favorables para el emprendimiento.
• Quitar el poder a las grandes corporaciones, disolverlas.
• Todas las cuestiones que son importantes para los ciudadanos del país, como la educación, la atención sanitaria y el transporte público, deben estar bajo control y propiedad pública.

– En realidad, es un programa fantástico que no declara el socialismo. En estos tiempos, ella no ataca al capitalismo en sí, sino que ataca sus variantes que se expresan en un imperialismo terrible que explota tanto a la población alemana como a la de otros países.

 

 

Xenofobia y causa y efecto

– Cuando tu dices que la acusan de xenófoba, su programa de principios políticos es bastante claro: SÍ al derecho de asilo. Las personas perseguidas en otros países necesitan ese derecho de asilo. Pero hay una diferencia en la migración para las personas que quieren dejar las condiciones miserables en sus países y encontrar una nueva vida en “países mejor desarrollados”.

·        Después de 2015, un millón de sirios llegaron a Alemania por invitación de Angela Merkel. . .

– Sí, Alemania tiene una gran afluencia de inmigrantes. Sahra Wagenknecht dice que “no todos ellos son perseguidos, muchos buscan justamente una vida mejor. Pero no es sostenible, a menos que el precio lo paguen los trabajadores y también estos inmigrantes, los más débiles de la sociedad, aquellos a los que siempre son ubicados más bajo en la pirámide social y al mismo tiempo se les utiliza como mano de obra barata y como bate contra los suyos de la población.

– Se utilizan para mantener bajos los salarios como un ejército de reserva gigante de mano de obra muy barata y eso no lo podemos permitir, dice ella. Además, ni aquellos, ni los menos favorecidos de nuestros países que ya viven aquí en situaciones complicadas, pueden afrontarlo. Todos los sistemas públicos están erosionados y agotados. Un millón de jubilados alemanes deben tener un trabajo adicional además de su pensión para llegar a fin de mes. . .

·        ¿Aborda alguna de las causas y efectos de por qué la migración a Europa ha aumentado dramáticamente? Durante los últimos 30 años, Estados Unidos ha intentado cambiar el mapa de Medio Oriente a través de sus guerras permanentes como ahora la guerra que la OTAN inició contra Rusia desde el 2014 en Ucrania que han provocado migraciones de millones de seres humanos. Pero ellos no llegan a Estados Unidos sino a Europa.

– Sí, ella lo menciona. Dice que estos migrantes son resultado de las políticas imperialistas que se llevan a cabo en el mundo. Cada semana convoca una conferencia de prensa en el Bundestag (parlamento). Es seguido por mucha gente. Allí menciona cuántas víctimas han causado las guerras de Estados Unidos en países como Afganistán, Siria, Ucrania, Gaza y cuántos refugiados causan estas guerras. Y en algún lugar hay que “absorberlos”.

– También aborda el saqueo colonial e imperialista de África y América Latina, donde se han instalado regímenes en todas partes que Estados Unidos puede controlar e imponer. Cuántos latinoamericanos no han venido a Suecia, que podemos ver aquí pero hoy, los que llegan ya no son perseguidos políticamente. Para quienes vinieron después del golpe militar en Chile en 1973, uno puede entenderlo. Pero los que vienen ahora no son perseguidos políticamente. Buscan una supervivencia y un mejor trabajo. Ella lo enfatiza muy claramente.

 

La exportación de capital de “cerebros”

– Además, las grandes transnacionales imperialistas explotan la mano de obra barata, explotan la minería que trastoca y envenena la vida (como en el Congo) y esa gente viene a nosotros, diciendo: “Si los monopolios multinacionales alemanes o suecos pueden aprovecharse de nosotros, entonces deberíamos tener una oportunidad venir acá”.

– Hay que cambiar esa política, dice. En cambio, debemos invertir y ayudar a estos países en educación y propio desarrollo productivo. Ahora les quitamos la vida a su propia producción y recibimos productos manufacturados baratos y así quitamos la vida al desarrollo de estos países. Nuestros países reciben con gusto a médicos y enfermeras (exportación de capital de “cerebros”) y privan a estos países de su potencial educativo, una política que Estados Unidos ha seguido durante muchas décadas.

·        Hablando de la explotación de los inmigrantes como mano de obra barata, Wagenknecht sostiene que la política social tiene mejorar la situación y los derechos de las mujeres trabajadoras inmigrantes y de sus hijos. Es una política de clase interesante que no es la de Angela Merkel, que acogió a un millón de sirios y consiguió empleos en multinacionales alemanas con salarios de esclavitud moderna.

– El gran capital en Suecia y Alemania no se opone a detener la inmigración. Quiere su ejército de reserva barato que pueda enfrentar a un trabajador contra otro, si este último no está dispuesto a trabajar por el salario fijado por el propietario, quizás la mitad. Sahra Wagenknecht ataca fuertemente esa política.

– Dice: “Todo aquel que haya recibido asilo y un permiso de residencia en Alemania no sólo debería tener los mismos derechos, sino también el derecho a una vida y un desarrollo iguales en el futuro.

·        ¿Debe despertar simpatía dentro del movimiento sindical, aunque sepamos que la dirección tiene vínculos con el Partido Socialdemócrata?

– Por supuesto, incluso si la dirección sindical está interesada de proteger a sus propios miembros. Las obras de construcción están repletas de mano de obra negra que no trabaja según las condiciones normales (acuerdos sindicales, normas y leyes sobre el entorno laboral) y que están dispuestos a aceptar un trabajo, pero que destruyen para todo el colectivo de la obra de construcción. Los trabajadores quieren ser solidarios y no dicen: “¡Eres de Ucrania, lárgate!”, pero quieren ser iguales porque deben trabajar juntos. Por lo tanto, Wagenknecht cree que quienes trabajan en nuestros centros de trabajo deben estar organizados en sindicatos y debemos cuidar de sus intereses independientemente de su origen nacional.

 

El Partido Comunista Francés y los trabajadores inmigrantes

La misma discusión existe dentro del Partido Comunista Francés, que en la posguerra logró incorporar a la lucha de clases a los trabajadores inmigrantes que llegaron a Francia. Estos se convirtieron en un factor decisivo para que la economía francesa creciera y convirtiera al país en un estado importante. Lo interesante es que los comunistas franceses lograron crear una unidad de clase con los trabajadores inmigrantes. Por ejemplo, trabajadores migrantes del norte de África, con el énfasis de que pertenecían a la misma clase social que los franceses, es decir, la clase trabajadora.

·        Wagenknecht también en su programa político aborda la política agrícola y el aumento de los precios de los alimentos al mismo tiempo que vemos cómo en Europa los agricultores se rebelan contra la política neoliberal en países como Francia, Bélgica, Italia, España, etcétera. ¿Demuestra que tiene razón?

– Interesante tema el que planteas. La distribución en el mundo de todos los beneficios sociales todavía está organizada en los estados nacionales. Y dirige fuertes críticas a las fuerzas llamadas de izquierda que supuestamente dicen que son muy solidarias, que quieren abrir todas las fronteras, que todas las personas son bienvenidas y que acusan a quienes dicen que debemos proteger a nuestro país, nuestra propia población. Se les acusa de ser nacionalistas. Antiguamente se hablaba de “patriotas”, pero esa palabra ha desaparecido. Hoy, “interés nacional” es una elección de palabras negativa. Dicen que los “nacionalistas” son automáticamente “racistas”. Pero eso está mal.

·        Sí, y la izquierda liberal es al mismo tiempo extremadamente intolerante con todas las demás opiniones disidentes.

– Exactamente. Son obstinados, intolerantes, aunque gritan muy fuerte sobre la “democracia”. ¿Pero no es antidemocrático prohibir a todos los demás y tener un único corredor de opinión? Como, por ejemplo, sugerir pensar y preguntar por qué Rusia entró en esta guerra. Pero entonces te conviertes en un “abrazador de Putin” y preferiblemente deberías ir a prisión. La libertad de opinión y de prensa ya no está garantizada en el país. Existe una situación similar en Alemania.

Wagenknecht y producciones

– Wagenknecht cree que se debe invertir en las pequeñas y medianas empresas y que se les deben dar condiciones dignas para producir. Porque es a partir de la producción y el trabajo como se crea la riqueza. Pero quitarle las ganancias a los grandes monopolios para que ellos también paguen (impuestos). No dar preferencia a las grandes corporaciones con sede en Estados Unidos que, para colmo, no pagan impuestos en nuestros países.

·        ¿Podemos ver un paralelo con las elecciones en Francia, donde el Frente Popular ganó las elecciones porque tenía un programa político, económico y social concreto?

– Sí, absolutamente. Y en realidad es similar al programa de Sahra Wagenknecht.

 

 

¿Wagenknecht recibió votos de la AFD?

La agencia de noticias DW, financiada por Estados Unidos, Deutsche Welle, publicó después de las elecciones de la UE en junio un análisis electoral de qué partidos Wagenknecht había sacado a sus votantes, ya que era la primera elección para su partido. Y es interesante teniendo en cuenta que se la acusa de xenofobia y de cercanía a la AFD. Pero. . .

• De los antiguos votantes de la AFD, 160.000 alemanes votaron por el partido de Wagenknecht.
• 520.000 votos provinieron del socialdemócrata SPD.
• De su antiguo partido Die Linke recibió 410.000 votos.

TOTAL 1.090.000 votos.

Los 160.000 votos de la AFD constituyeron así sólo el 17,4 por ciento del número total de votos y tal vez estos votos fueron votantes obreros que se dieron cuenta de que habían sido engañados por la extrema derecha y por tanto de un partido anti-obrero como es la AFD.

– En realidad, los partidarios de Wagenknecht son auténticamente de izquierda, a menudo ex comunistas. Dicen que en realidad actúa sobre la base del conocimiento marxista básico, es decir, la realidad.

·        ¿Un análisis concreto de la realidad concreta?

– ¡Absolutamente! Y a partir de ahí basamos nuestro trabajo en lo que podría ser posible donde atraigamos y traigamos con nosotros a gran parte de la gente. Y aquellos, sobre todo los simpatizantes y los miembros del partido de Die Linke, que realmente quieren una política que ayude de manera honesta a la gran masa de la población. Todos deberían tener una oportunidad y la distribución de toda la riqueza debería ser tal que sea justa y razonable. No quiere confiscar todo y no nivelar la diferencia, pero enfatiza la diligencia y el conocimiento que deben ser recompensados ​​para que todo el país se desarrolle.

– Veo un enfoque sabio de su parte y veo que cada vez se forman más grupos que la apoyan, y entonces entiendo que la razón muerde a la gente que honestamente quiere algo.

 

 

¿Qué estructura partidaria?

Frente a la ola de simpatía y a voces como “La mujer que revoluciona la política alemana desde el Este”, como describió a Sahra Wagenknecht, el reportero jefe del New York Times en Europa, Steven Erlanger, ella y la dirección del partido tienen mucho cuidado en incorporar, como se dice en sueco `creti y pleti´, es decir toda una masa gris en el partido. Barbara Hagel considera que esa masa podría diluir rápidamente el programa político del partido y convertirlo en una copia de Die Linke.

El paralelo que establece es con la AFD, donde decenas de miles de alemanes se han convertido en miembros de un partido donde grupos fascistas y racistas han tomado más o menos el mando de este partido.

– El riesgo, según lo que ve Sahra, es que el adversario pueda enviar infiltrados para transformar e impedir el desarrollo del programa político de “Justicia y Razón”. Por ello, afirman que “estamos agradecidos y necesitamos apoyo y a todos los simpatizantes que quieran trabajar con nosotros. Pero cada nuevo miembro del partido es puesto bajo un escrutinio. Tenga en cuenta que el partido se formó en enero de este año y cinco millones de euros llegaron a la cuenta del partido de personas que querían contribuir al partido. No hay grandes sumas ni cantidades distintas a 5, 10 euros, no hay grandes contribuyentes y todas las cantidades y nombres se informan de forma completamente abierta. El motivo es que no caigan en manos de nadie más, para que el bando contrario no pueda acusarlos de “recibir dinero de Rusia”.

 

Rosa Luxemburgo y Karl Liebknecht, figuras destacadas del movimiento revolucionario alemán que fueron asesinados en 1919 tras formar el Partido Comunista Alemán y liderar el levantamiento espartaquista.

La negación de la cuna ideológica

El desarrollo político del partido alemán Die Linke es comparable al del partido de izquierda sueco (ex PC), afirma Barbara Hagel. Es decir, los programas políticos que tanto el Partido Socialdemócrata, que fue fundado el 23 de abril de 1889, como el Partido Comunista, que recién en mayo de 1917 formó el Partido de Izquierda Socialdemócrata de Suecia, que en 1921 se transformó en Partido Comunista de Suecia, SKP, ambos partidos tenían como objetivo histórico conquistar el poder político y construir una Suecia socialista. En casi todos los sindicatos suecos, en la cláusula inicial de sus estatutos establecía la “socialización de la producción”, es decir, la toma de control de los medios de producción en propiedad de la sociedad.

Hoy en día, estas cuestiones ideológicas y estratégicas de clase han desaparecido del debate ideológico; el partido de izquierda llegó tan lejos en su último congreso en el mes de mayo, 2024, que básicamente se borró todo lo relacionado con el socialismo.

En cambio, los partidos suecos, alemán y otros antiguos partidos comunistas han sido eliminados y la política de clase prácticamente desapareció, sostiene Barbara. Más bien, son las cuestiones étnicas, LGBT y cuestiones similares las que se ponen en primer plano en las actividades de los partidos.

La política de “identidad”

– Wagenknecht analiza que las condiciones de producción han cambiado y se han modernizado. Las personas conscientes se convirtieron en una especie de clase media, se convirtieron en profesores, consiguieron empleos en instituciones gubernamentales y obtuvieron mejores salarios. Sus intereses fueron capturados por la izquierda y muchos se unieron a este partido de izquierda. Pero también cambiaron la forma de pensar en lugar de partir de puntos de vista marxistas materialistas. Lo “nuevo” se convirtió en una especie de moralización.

– Ella menciona muchos ejemplos en los que esta clase media moraliza sobre las personas pobres que compran su comida en `Lider´ (cadena multinacional alemana de alimentos) y otras cadenas de descuento. Pero a menudo estas personas no tienen dinero para comprar “EKO” (alimentación supuestamente “ecológicas”). Esta clase media señala con el dedo cuando no se compra ecológico y además hay que conducir un auto/carro eléctrico. Pero para ello, como sabes, se necesita dinero y las condiciones necesarias. La clase media puede reclamar el derecho a volar en vacaciones a Tailandia una vez al año y de repente se habla de “Flying Shame”, la vergüenza de volar. Pero quien que ahorra de su pobre salario o jubilación durante todo el año para disfrutar de una semana de sol garantizada, también debe tener derecho a volar a Grecia o al Mediterráneo. ¿Por qué debería ser dominio exclusivo de los realmente ricos?

– Muchos de este estilo de vida moralizan que no se deben tener reservas racistas. Pero no colocan a sus hijos en clases escolares donde hay un 90 por ciento de niños inmigrantes. Pueden permitirse el lujo de enviar a sus hijos a “la escuela francesa” o inglesa o similar. Esta moralización ha creado divisiones muy grandes en la sociedad, que son reconocibles en Suecia. ¿Quiénes son los que se manifiestan bajo el lema “Solidaridad”? Hay cada vez más una clase media, rara vez vemos a la clase trabajadora. Pero cuando se trata de una huelga por salarios más altos o por el ambiente laboral en un lugar de trabajo, los izquierdistas faltan, no existen allí.

·        ¿Cómo ha sido la reacción en Alemania?

– Dice que en el futuro previsible no podremos prescindir de vehículos de gasolina o diésel. Deberíamos frenarnos, pero ¿quién puede permitirse el lujo de comprar un coche eléctrico? La misma relación prevalece en Suecia. Si imponen demasiados impuestos al diésel, un pequeño agricultor no podrá permitirse el lujo de adquirir sus máquinas. Debe ser social y económicamente posible arreglárselas en una sociedad que debe sobrevivir. Y no necesitamos moralizar allí.

 

Reservas de litio en el mundo. . .

El futuro y tres elecciones estatales

El 1 de septiembre se celebraron elecciones regionales en Turingia y Sajonia, en las que se eligieron nuevos parlamentos estatales. El estado federado de Brandeburgo acudirá a las urnas a finales de septiembre. Los tres estados federados cuentan con casi once millones de habitantes de los 85 millones de Alemania.

En Turingia, la AfD arrasó con el 32,8 % de los votos, y fue el partido mayoritario. La alianza Wagenknecht obtuvo muy buenos resultado y logró en sus primeros comicios el 15,8 % de votos, lo que se traduce en 15 escaños, tercer partido más grande. El gobernante Partido Socialdemócrata del canciller alemán, Olaf Scholz, se tuvo que conformar con el 6,1 % de votos, casi tres veces menos que Wagenknecht, resultado vergonzoso para el gobernante Scholz.

En tanto, en Sajonia, la CDU (demócrata cristiano) con el 31,9 % de los votos con un margen escaso a la AfD, que sumó el 30,6 %. En tanto, BSW, el partido de Wagenknecht fue la tercera fuerza más votada, con el 11,8 % de votos, por lo que le corresponderán 15 escaños.

¿Integraría un gobierno estatal?

La atención se centra en Sahra Wagenknecht, a quien señalan como posible miembro del gobierno en los gobiernos estatales.

·        ¿Está interesado Wagenknecht en formar parte de un gobierno con partidos que no coinciden en absoluto política e ideológicamente?

– No. Es un gran tema de discusión y, francamente, un gran problema. Hay tres estados en la antigua RDA donde la gente quedó muy deprimida, aislada y empobrecida después de que la llamada “reunificación”, el anschluss, con Alemania Occidental se convirtiera en un hecho. Había tres regiones industriales importantes que fueron “aplanadas” porque el lado oeste importaba los productos. En todas partes, representantes del lado occidental fueron colocados en puestos clave. La población y la industria de la antigua RDA quedaron completamente abandonadas y aniquiladas.

– Creó que fue un muy buen caldo de cultivo para la AFD, que era racista y atrasada. Y para agravar aún más el problema ubicaron a los inmigrantes en el lado este, era más barato. Había hoteles vacíos y todo lo posible. La población observó cómo los inmigrantes llegaban y “recibían dinero, mejores oportunidades y condiciones que aquellos de nosotros que estábamos exentos”, dijeron muchos. Luego creció la xenofobia. La AFD es fuerte ahora en estos tres estados. Pero al mismo tiempo, ahora parece que la Alianza Sahara Wagenknecht puede llegar al gobierno. Porque las personas que no son realmente racistas, que quieren un mejor programa y una vida mejor, ven en Wagenknecht una solución a sus problemas.

 

Las tres elecciones estatales. . .

Ninguna colaboración con la AFD

– Los medios de comunicación controlados por la burguesía nunca le preguntan “¿qué quieres hacer, cómo quieres hacerlo”, sino “¿con quién quieres gobernar, porque no obtendrás más del 50 por ciento”? Esta insinuante pregunta y trampa trata de acusarla de colaborar con la AFD.

– Ha sido muy clara en ese punto y dice que “no trabajaremos con la AFD”. Quizás exista la posibilidad de que alguna otra parte esté interesada en cooperar con nosotros. En ese caso, sólo sobre la base de un programa muy claro; `Queremos esto y aquello y aquello´!

– Wagenknecht puede pensar en algo concreto, pero con preguntas muy concretas en cada punto sobre “qué hacemos”, y debe quedar claro, de lo contrario no entraremos en la cooperación gubernamental, sino iremos a la oposición y trabajaremos en base a nuestras percepciones; “no a las entregas de armas a Ucrania, si a las negociaciones de paz, al fin de las sanciones contra Rusia”.

 

 

El Partido de Izquierda (ex PC) sueco y la OTAN

Los partidos comunistas francés, italiano o español, que fueron grandes partidos poderosos durante los años 1970 y durante la dictadura de Franco, respectivamente, hoy están prácticamente eliminados. El Partido Comunista Francés formó un gobierno con el socialista Mitterrand, dos partidos igualmente fuertes en 1971. Pero los comunistas franceses pagaron un precio increíblemente alto. Son experiencias que asustan si la cooperación gubernamental no se trabaja detalladamente y no se traiciona.

– Nunca podrán gobernar a cualquier precio, dice Bárbara.

·        ¿Como quería el partido de izquierda sueco antes de las últimas elecciones, cuando archivó su posicionamiento ¡OTAN-NO! con la esperanza de conseguir un puesto ministerial en un gobierno sueco socialdemócrata, ¿pero dónde perdieron tanto los socialdemócratas como el partido de izquierda sueco?

– El problema es que nuestros partidos de izquierda Die Linke en Alemania se basan en la creencia errónea de que “si comprometemos algunos de nuestros principios básicos, aquellos que son más fuertes que nosotros, generalmente los socialdemócratas, nos aceptarán”. Y cada vez más el programa se diluye.

– El camino es exactamente el contrario; construye tu fuerza sobre tus principios que sabemos que son compartidos por la población. Una política de clase en interés de los trabajadores, que muchos acogen con agrado. Un “¡NO a la Guerra!” y un NO a la enemistad con Rusia, deberían ser recibidos por todas aquellas personas que consideran una locura que Suecia se haya presentado como una paloma de la paz y haya trabajado durante tantos años por la prohibición de las armas nucleares, pero cuando finalmente hay un Acuerdo contra las armas nucleares sobre la mesa, ¡el gobierno NO firma para servir a los EE.UU.!

– Así es como se pierden miembros e identidad del partido. El partido de izquierda podría haber presionado a la socialdemocracia. Pero no lo hizo. Y así ya no te vuelves relevante. Entonces bien podría ser un socialdemócrata o dejar la pelea política. Durante un tiempo vi que el partido de izquierda tenía las condiciones necesarias, pero hoy ha abdicado por completo y hoy carece de relevancia. Dice “No a la OTAN” pero no sale a decirlo y por qué dicen que no.

La tumba del general Mannerheim en Finlandia, que ahogó la tierra finlandesa con la sangre de 30,000 muertos en la contrarrevolución en febrero y marzo de 2019 después que los obreros y campesinos habían tenido el poder en sus manos durante tres meses después de la Revolución de Octubre en Rusia, país vecino había triunfado. Por eso el nombre del general; "Carnicero de obreros". ¿Y cómo es posible que una persona "izquierdista" elogia un asesino del pueblo?

– Al mismo tiempo dice SÍ a todas las exportaciones de armas y sus principales miembros van y se toman selfies. Como la portavoz de política de seguridad del partido en el parlamento, Hanna Gunnarsson, fotografiándose junto a la tumba del fascista (y “carnicero de los trabajadores”) el general Mannerheim en Finlandia. O la presidenta del partido sueco, Nooshi Dadgostar haciéndose selfies con Zelinski. ¿Qué quieren mostrar con ello?

Concluye Barbara Hagel, que durante una hora ha demostrado una perspicacia y una previsión poco comunes en la Suecia actual. Subraya que el pueblo y el movimiento por la Paz tiene una enorme tarea teniendo en cuenta que ahora también tenemos botas militares de la OTAN y de los EE.UU. ensuciando nuestro territorio en 17 lugares diferentes de Suecia donde ahora hay bases militares. Y este gobierno arrastrado ni siquiera quiere formalizar a través de una ley garantías que el yanki no trae sus armas nucleares dirigidos a Moscú.

En otras palabras: ¡La lucha continúa!

– Sí, las tareas son enormes ahora que la OTAN se está apoderando de 17 bases militares en el país.

BÁRBARA HAGEL tiene 76 años. Nació y creció en la RDA.  Estudió periodismo y trabajó durante 12 años en el diario de política exterior más importante del país. Estudió sueco en la escuela y llegó a Suecia en 1983 por los caminos del amor. Al igual que en su país de origen, también en Suecia siempre ha estado involucrada políticamente. Ella es y sigue siendo comunista, por la paz, la solidaridad, la justicia y el desarrollo.

Video:  https://dai.ly/k4m2DOz2YhITiLBiKqK

 

 

 

Det nya politiska vänsterfenomenet Sahra Wagenknecht, Tysklands ”Rosa Luxemburg”

Intresset för Sahra Wagenknecht är stort i Tyskland

Tysklands ”Rosa Luxemburg” eller det nya politiska vänsterfenomenet Sahra Wagenknecht

”Hon jämförs med och ligger rent idéemässigt mycket nära Rosa Luxemburg”

Av Dick Emanuelsson

SAHRA WAGENKNECHT är den 55-åriga kvinnan som gått emot strömmen, inte bara de senaste åren utan redan 1989 då hon anslöt sig till det i DDR statsbärande Socialistiska Enhetspartiet, SED bara några månader innan Muren föll. Hon ansåg att DDR och socialismen var värt att bevara, inte förinta, vilket blev följden efter ”sammanslagningen” av de bägge tyska staterna.

Video:
Intervju med Barbara Hagel
https://vimeo.com/999427323

Klicka i bilden för videointervjun med Barbara Hagel.

 

PROGNOS: Sahra Wagenknechts parti ser ut att bli tredje störst i båda delstaterna med 14,7 procent i Thüringen och 11,6 procent i Sachsen, enligt SvT:s första valrapport kl. 19:00 på söndagskvällen.

 

I dag, när jag lägger den sista handen på denna text den 1 september 2024, kan hennes politiska parti, som bildades så sent som i januari i år bli en politisk vågmästare i två delstater. Om någon vecka är det val i den tredje delstaten Branderburg där hon är lika populär.

New York Times´ ärrade chefsreporter i Europa, Steven Erlanger, som varit verksam i 120 länder, rubricerar i en beskrivning av Sahra Wagenknecht som “The Woman Shaking Up German Politics From the East”. Och det kan man lugnt påstå. Men inte bara den skakiga regeringskoalitionen mellan socialdemokrater, liberaler och Gröna utan också hennes före detta parti, Die Linke, vänsterpartiets motsvarighet i Tyskland, känner nog att historiens ögonblick närmar sig. Vid EU-valet i början av juli i år fick Die Linke bara 2,7 procent medan nybildade ”Bündnis Sahra Wagenknecht – Vernunft und Gerechtigkeit”, Alliansen Sahra Wagenknecht Förnuft och Rättvisa fick hela 6,2 procent.

New York Times´ rubrik.

DET HAR INTE SAKNATS KRITIK och direkta anklagelser mot Wagenknecht om att hon spelar på främlingsfientlighet, trots att hon som barn själv utsattes för rasism för sin lätt mörkare hudfärg. Hennes far är iranier ochj mor tyska. Naturligtvis utpekas hon av reaktionen med automatik som `Putinist´ för att hon vill se en förhandlingslösning i stället för en eskalerad militär storkonflikt i Ukraina som dessutom kostar det tyska folket enorma summor. Hon anklagas även ha en reaktionär syn på den för den europeiska vänstern så omhuldade identitets- och livstilpolitiken.

Syndikalistiska Arbetaren konstaterade den 4 april 2024 att ett ”Nytt vänsterkonservativt parti kan kasta om partilandskapet”. Den politiskt närstående Flamman skrev den 23 oktober 2023 att ett ”Nytt tyskt parti vill göra upp med `wokevänstern´,”

För att få en vision och perspektiv på vad det politiska fenomenet SAHRA WAGENKNECHT verkligen är tog jag kontakt med min gamla vän och journalistkollega, BARBARA HAGEL, född för 76 år sedan i Stralsund, DDR, landet där hon i högsta grad var politisk aktiv och organiserad. Innan hon kom till Sverige 1983, arbetade hon på DDR:s största dagstidning Neues Deutschland med utrikespolitik som huvuduppgift. Jag tror inte att Dagens Nyheters två utsända kan ge sina läsare en verklighetsbild så som Barbara, i synnerhet inte efter att de i lördagens DN talar om att ”Höger- och vänsterextremismen triumferar i tyska delstatsvalet”.

Är det så enkelt?

Ville förbättra socialismen

– Sahra var mycket intresserad och studerade filosofi. Hon utmärkte sig i skolan som en duktig elev. Hon gick däremot inte med i ungdomsförbundet FDJ, utan anslöt sig till partiet (några månader innan Murens fall). Men hon betraktade sig inte som en ”kollektivmänniska” utan i stället lite av en ensamvarg som ville tänka själv och var motståndare till konformism. När hon blev vuxen, i slutskedet av DDR var hon kritisk när problemen med förhållandet till Sovjetunionen ökade och livet i DDR blev sämre. Hon blev kritisk till hur detta hanterades av kommunistpartiet som ledde DDR.

Men hon var aldrig mot socialismen, säger Barbara utan ville i stället förbättra den.

– Det var just i slutskedet av DDR när hon upptäckte att en massa karriärister som hade omgett sig med alla slags marxistiska termer, när de plötsligt vände sig emot DDR sa hon; ”Nu är min plats i SED. Jag vill att DDR ska bestå och jag vill se ett bättre DDR med en starkare socialism”.

Barbara Hagel under demonstration för Palestina/Gaza i Stockholm.

”Den Kommunistiska Plattformen”

– Det var en rätt intressant ståndpunkt. När SED omvandlades till den ”Demokratiska Socialismens Parti”, PDS, då grundade hon tillsammans med andra likasinnade en ”Kommunistisk Plattform” när plötsligt så många vände sig emot socialistiska och kommunistiska idéer sa hon att ”det är just det vi måste bevara, men på ett bättre sätt” än vad erfarenheterna hade visat. Så hon blev en ledare för den ”Kommunistiska Plattformen” inom det nya partiet Die Linke, som hade bildats (efter PDS).

– Hon jämfördes också, eftersom hon till det yttre är en mycket vacker och elegant kvinna med Rosa Luxemburg. Rent idéemässigt låg hon faktiskt mycket nära Rosa Luxemburg, som alltid hade sagt att ”frihet är alltid också den oliktänkandes frihet”. Det vill säga en bra demokrati med mycket debatt. I den rollen blev Sahra mycket bekant.

Men inom sitt parti blev hon av vissa ledare betraktad med kritik och misstänksamhet, fortsätter Barbara, för hon fick uppmärksamhet. Partiet klarade vid första valet femprocentsspärren och lyckades komma in i parlamentet.

– Eftersom hon är en glänsande talare, väldig skarp och distinkt blev hon ledare för parlamentsgruppen. På det viset fick hon en plattform där hon syntes utåt. Väldigt många, främst DDR-folk, men också människor på västsidan vände sig till henne. För de ansåg att hon var och är konkret och skriker mindre om ”Revolution och Socialism” utan anknyter till konkreta frågor som är viktiga för befolkningen.

Socialdemokraten Oscar LaFontaine

Sahra Wagenknecht träffade den före detta socialdemokraten Oscar LaFontaine som hade varit delstatschef och sedermera ordförande i socialdemokratiska SPD 1995–1999. Men han lämnade partiet för dess vandring högerut. Han anslöt sig till Die Linke och var en tid ordförande och slutade med att gifta sig med Wagenknecht.

– Dessa två verkade hela tiden för att politiken måste utgå från verkligheten och Sahra blev allt mer kritisk till utvecklingen inom Die Linke. Hon ansåg att det förde en vänsterliberal politik som övergav klassfrågorna och alla andra grundläggande politiska frågor för ett vänsterparti. I stället har det hänvänt sig som så många andra liknande vänsterpartier i Europa, som här i Sverige till så kallade livs-stils-frågor. Med andra ord: att HBTQI är viktigare än klassfrågor.

Med maken Oscar LaFontaine på en partikonferens.

Arbetarna lämnar vänstern

– Hon såg och kunde analysera varför arbetarna lämnade partiet och vänstern, men framför allt kommunisterna som ju har sina rötter hos arbetarklassen. Arbetarrörelsen abdikerade och blev ointresserad av partiet Die Linke som i stället blev ett parti för akademiker och medelklassfolk, lärare, anställda i den offentliga sektorn men inte längre arbetare från produktionen. De senare kände sig inte riktigt representerade. Därifrån kunde vi se hur ultrahögern i stället växte sig starkare. AFD, Allians för Tyskland, ett rasistiskt och nationalistiskt parti och Sahra upplevde det precis som Rostbältet i USA där arbetarna blev arbetslösa, arbetsplatserna försvann och etablerade sig i länder med billig arbetskraft.

– Landet gör ingenting för de som en gång hade byggt landet. De vände sig till AFD. Detta parti, med delvisa nazistiska inslag. Men Sahra säger att man aldrig kan anklaga de som är medlemmar eller röstar på partiet för att vara rasister eller nazister. De vill ha ett program och ett liv där de själva också spelar en roll och där deras livsgrund är garanterat. Från den synen har hon försökt att verka inom Die Linke.

– Men när Die Linke mer och mer tog ställning för en välbeställd medelklass som röstar på partiet och inte längre arbetarna som i stället går till höger, då måste det göras någonting. Hon tog därför kontakt med likasinnade och fick med sig elva ur parlamentsgruppen som bestod av 23 ledamöter. Andra försvann och upphörde som partimedlemmar vilket har gjort att Die Linke är betydligt svagare än Wagenknecht. Hon har i dag en större grupp inom parlamentet än Die Linke.

Fredsförhandlingar i stället för vapen

När kriget startade i februari 2022 utfärdade hon ett Manifest om ett omedelbart slut på kriget och genast ett inledande av fredsförhandlingar. Tyskland ska inte lägga sig platt för USA:s krav utan i stället göra ett program för Europa för Europa behöver hålla ihop med Ryssland och behöver utveckla en bra möjlighet till att handla och leva i fred med varandra. Detta krig är inte vårt krig. Över 173 000 tyskar skrev under Uppropet!

– I början av kriget sa den socialdemokratiske ministerpresidenten att ”om vi skickar vapen blir vi indragna i kriget”! Det enda som Tyskland lovade i februari 2022 var stridshjälmar och Röda Korsmaterial. De stora tyska vapensmedjorna vill i stället göra affärer. Förbindelserna med USA är också starka samtidigt som USA pressade den tyska regeringen.

Västtyskland blev starkt efter det andra världskriget efter USA:s omfattande investeringar i landet. De övertog hela den nazistiska kåren men stoppade in Marshallhjälpen. Målet var att snabbt bygga upp Västtyskland som ett lysande föregångsexempel så att de socialistiska idéerna som fanns i Tyskland, Frankrike, Italien och överallt efter det andra världskriget inte skulle få spridning, säger Barbara.

Det politiska programmet

Mantrat som Roosevelt upprepade ständigt var att ”USA måste finnas inne i Europa, Tyskland ska hållas nere och ryssarna exkluderade”. Det var konceptet. Man tillät Tyskland att utvecklas men alltid under press och kontroll av USA. Tyskland skulle aldrig få bli starkt. De som har gasledningen Nordstream mellan Ryssland-Tyskland på näthinnan och som nyligen sprängdes (26 september 2022), vet alla att det var USA som sprängde den. Tyskland berövades en av sina viktigaste energikällor och de vill inte utreda det. För USA har bestämt att Tyskland inte ska göra affärer med Ryssland. I stället är det USA som ska leverera flytande gas över Atlanten, dubbelt så dyr. Just nu lider den tyska industrin. Hela Tyskland är på nedgång och det är där som Wagenknecht lägger fram sitt program:

• Inga vapen till Ukraina, överhuvudtaget ingen vapenexport till krigförande länder. Omedelbara fredsförhandlingar.
• En oberoende ekonomisk politik som bevarar Tyskland som en gammal industrination.
• Stora investeringar inom utbildningen med sikte på att det ska finnas en generation som kan utveckla handeln.
• Gynnsamma betingelser för företagsamhet.
• Ta makten från de stora koncernerna, splittra upp dem.
• Alla frågor som är viktiga för landets medborgare så som utbildning, sjukvård, allmänna kommunikationer, måste vara under gemensam kontroll och ägo.

– Det är egentligen ett fantastiskt program som inte deklarerar socialism. Hon angriper i dessa tider inte kapitalismen i sig, utan angriper dess avarter som uttrycks i en fruktansvärd imperialism som exploaterar såväl den tyska befolkningen som människor i andra länder.

Främlingsfientlighet och Orsak och Verkan

– När du säger att hon beskylls för att vara främlingsfientlig så är hennes politiska principprogram helt klart: JA till asylrätt. Förföljda människor i andra länder behöver den rätten till asyl. Men, det finns en skillnad till migration för människor som vill från usla villkor i sina länder och finna ett nytt liv i ”bättre utvecklade länder”.

·        Efter 2015 anlände en miljon syrier till Tyskland på inbjudan av Angela Merkel. . .

– Ja, Tyskland har ett mycket stort immigrantinflöde. Sahra Wagenknecht säger att ”alla dessa är inte förföljda, de söker ett bättre liv. Men det kan inte vi bära om inte priset ska betalas av såväl dessa migranter, de allra svagaste i samhället, de som alltid hålls längst nere i samhällspyramiden och samtidigt utnyttjas som en billig arbetskraft och slagträ mot den egna befolkningen.

– De utnyttjas för att hålla nere lönerna som en jättelik reservarmé av väldigt billig arbetskraft och det kan vi inte tillåta. Plus att varken de eller de mindre bemedlade i våra länder som redan bor och lever här kan klara sig med det. Alla offentliga system blir urholkade och utmattade.

En miljon tyska pensionärer måste ha ett extrajobb vid sidan av pensionen för att komma till slutet av månaden. . .

·        Tar hon upp något av orsak och verkan om varför migrationen till Europa har ökat dramatiskt? USA har de senaste 30 åren försökt förändra kartan i Mellanöstern genom sina permanenta krig som har orsakat migration men de anländer inte till USA utan Europa. Om jag sätter mig här i Jakobsbergs torg så är jag en (1) svensk av 20 på torget. Resten kommer från de länder där USA har deklarerat krig mot. Eller kriget som Nato har startat mot Ryssland i Ukraina?

– Ja, hon tar upp det. Hon säger att dessa migranter är ett resultat av den imperialistiska politiken som förs i världen. Varje vecka utlyser hon en presskonferens i Förbundsdagen (parlamentet). Den följs av många människor. Där nämner hon hur många offer USA:s krig har medfört i länder som Afghanistan, Syrien, Ukraina, Gaza och hur många flyktingar dessa krig orsakar. Och någonstans ska dessa ”sugas” upp.

– Hon tar även upp den koloniala och imperialistiska utplundringen av Afrika, Latinamerika där man överallt har tillsatt regimer som USA kan styra och ställa. Hur många latinamerikaner har inte kommit till Sverige, vilket vi kan se här men som inte längre är politiskt förföljda. För de som kom efter militärkuppen i Chile 1973 kan man ha förståelse för. Men de som kommer nu är ju inte politiskt förföljda. De söker en överlevnad och bättre arbete. Det understryker hon väldigt tydligt.

Kapitalexporten av ”hjärnor”

– Dessutom utnyttjar de stora transnationella imperialistiska företagen billig arbetskraft, de exploaterar gruvdriften som stör och förgiftar livet (som i Kongo) och de människorna kommer till oss. ”Kan tyska eller svenska multinationella monopol utnyttja oss, bör vi ges en chans där”.

– Den politiken måste ändras, säger hon. Vi måste i stället satsa på och bistå dessa länder inom utbildning och egen produktiv utveckling. Nu tar vi livet av deras egen produktion och tar emot billiga producerade varor och tar därmed livet av dessa länders utveckling. Våra länder tar gärna emot läkare och sjuksköterskor (kapitalexport av ”hjärnor”) och berövar dessa länder sin utbildade potential, en politik som USA har bedrivit under många decennier.

·        Apropå utsugningen av migranterna som billig arbetskraft menar Wagenknecht att i socialpolitiken handlar det om att förbättra de arbetande invandrarkvinnornas och deras barns situation och rättigheter. Det är en intressant klasspolitik som inte är Angela Merkels som tog in en miljon syrier och som fick jobb i tyska transnationella bolag med dramatiskt låga löner.

– Storkapitalet i Sverige och i Tyskland är inte motståndare till att stoppa invandringen. Det vill ha sin billiga reservarmé som kan sätta en arbetare mot en annan om denne inte är beredd att slita för den lön som ägaren sätter, kanske hälften. Det angriper Sahra Wagenknecht väldigt starkt.

– Hon säger: ”Alla som har fått asyl och uppehållstillstånd i Tyskland ska inte bara ha samma rättigheter utan rätt till ett likvärdigt liv och utveckling i framtiden.

·        Det måsta skapa sympati inom den fackliga rörelsen, även om vi vet att ledningen har sina band till det socialdemokratiska partiet?

– Visst, även om den fackliga ledningen värnar om de egna medlemmarna. På byggarbetsplatserna vimlar det av svart arbetskraft som inte arbetar efter de normala förutsättningarna (fackliga avtal, arbetsmiljöregler/lagar) och som är villiga att ta ett arbete men som förstör för hela byggkollektivet. Arbetarna vill vara solidariska och säger inte: ”Du kommer från Ukraina, försvinn!”, utan de vill vara likvärdiga för de ska arbetat tillsammans. Därför menar Wagenknecht att de som arbetar på våra arbetsplatser ska vara organiserade i facket och deras intressen måste vi ta tillvara oavsett nationell bakgrund.

Det franska kommunistpartiet och migrantarbetarna

Samma diskussion finns inom det franska kommunistpartiet som vid efterkrigstiden lyckades inlemma migrantarbetarna som anlände till Frankrike i klasskampen. Dessa blev en avgörande faktor för att den franska ekonomin skulle växa och göra landet till en betydelsefull stat. Vad som är intressant är att de franska kommunisterna lyckades skapa en klassgemenskap med dessa, till exempel nordafrikanska migrantarbetare med betoningen på att de tillhörde samma sociala klass som de franska, det vill säga arbetarklassen.

·        Wagenknecht tar även i sitt politiska program upp jordbrukspolitiken och de ökade priserna på mat samtidigt som vi ser att i Europa hur bönderna gör uppror mot den nyliberala politiken i länder som Frankrike, Belgien, Italien, Spanien, med flera vilket visar att hon har rätt. Eller?

– Intressant tema som du tar upp. Fördelningen i världen av alla sociala förmåner är fortfarande organiserade i nationalstater. Och hon riktar en stark kritik mot så kallade vänsterkrafter som förment säger att de är solidariska i ”kvadrat”, som vill öppna alla gränser, alla människor är välkomna och som beskyller de som säger att vi måste värna vårt eget land, vår egen befolkning. De beskylls för att vara nationalistiska. Förr talade man om ”patrioter”, men det ordet har försvunnit. I dag är ”nationellt intresse” ett negativt ordval. De säger att ”nationalister” med automatik är ”rasister”. Men det är ju fel.

·        Jo, och den liberala vänstern är samtidigt oerhört intolerant mot alla andra avvikande uppfattningar.

– Precis. De är enkelspåriga, intoleranta trots att de skriker väldigt högt om ”demokrati”. Men är det inte odemokratiskt att förbjuda alla andra, att ha en enda åsiktskorridor? Som till exempel förslå att fundera och fråga varför Ryssland gick in i detta krig? Men då blir du en `Putinkramare´ och helst ska sättas i fängelse. Åsikts- och tryckfriheten inte längre är garanterad i landet. Det råder en liknande situation i Tyskland.

Wagenknecht och produktionen

– Wagenknecht anser att det bör satsas på små- och medelstora företag måste få anständiga villkor för att producera. För det är ju ur produktionen och arbetet som rikedomarna skapas. Men ta vinsterna från de stora monopolen så att de också betalar (skatt). Ge inte företräde för stora USA-baserade koncerner som till råga på allt inte betalar skatt i våra länder.

·        Kan vi se en parallell till valet i Frankrike där Folkfronten blev valets segrare för de hade ett konkret utarbetat politiskt, ekonomiskt och socialt program?

– Ja, absolut. Och det liknar faktiskt Sahra Wagenknecht program.

– Du tog tidigare upp frågan om hon har en politisk närhet till tyska ultrahögerns AFD? Men det har hon inte. Men det finns beröringspunkter i frågan om att vi måste också tänka på vår egen arbetarklass och de som är sämst betalda och har sämst arbetsförhållanden och som det hela tiden har blivit sämre för.

Tog Wagenknecht röster från AFD?

Den USA-finansierade nyhetsbyrån DW, Deutsche Welle publicerade efter EU-valet en valanalys från vilka partier Wagenknecht hade tagit sina väljare. Och det är intressant med tanke på att hon anklagas för främlingsfientlighet och närhet till AFD.

• Av de tidigare AFD-väljarna röstade 160 000 tyskar på Wagenknechts parti.
• 520 000 röster kom från socialdemokratiska SPD.
• Från sitt gamla parti Die Linke fick hon 410 000 röster.

SAMMANLAGT 1,090,000 röster. De 160,000 rösterna från AFD utgjorde alltså bara 17,4 procent av det totala röstetalet och kanske dessa röster var arbetarväljare som insåg att de hade blivit förda bakom ljuset av det högerextrema och därmed arbetarfientliga AFD.

– Egentligen är det äkta vänsterfolk, många gånger tidigare kommunister som är anhängare till Wagenknecht. De säger att egentligen agerar hon utifrån basala marxistiska kunskaper, nämligen verkligheten.

·        En konkret analys av den konkreta verkligheten?

– Absolut! Och därifrån utgår vi i arbetet vad som skulle kunna vara möjligt där vi drar in och tar med en stor del av folket. Och de, inte minst sympatisörer och partifolket i Die Linke, som verkligen vill ha en politik som hjälper den stora massan av befolkningen på ett ärligt sätt. Alla ska ha en chans och fördelningen av alla rikedomar ska vara så att det är rättvist och förnuftigt. Hon vill inte konfiskera allt och inte nivellera skillnaden utan understryker flit (arbete) och kunskap ska belönas så att hela landet utvecklas.

– Jag ser en klok ansats från hennes sida och jag ser att det bildas allt fler grupper som stöder henne, och då förstår jag att förnuftet biter på människorna som ärligt vill någonting.

Vilken partistruktur?

Inför den våg av sympati och röster som ”The Woman Shaking Up German Politics From the East”, som han beskrev Sahra Wagenknecht, New York Times´ chefsreporter i Europa Steven Erlanger, är hon och partiledningen synnerligen försiktig med att ta in `kreti och pleti´ i partiet. Barbara Hagel menar att denna massa snabbt skulle kunna urvattna partiets politiska program och förvandla det till en kopia av Die Linke. Parallellen hon drar är med AFD där tiotusentals tyskar har blivit partimedlemmar där fascistiska och rasistiska grupper mer eller mindre har tagit kommandot i detta parti.

– Risken, så som Sahra ser den är att motståndaren kan skicka in infiltratörer för att förvandla och förhindra det politiska programmet om ”Rättvisa och Förnuft”. Därför säger de att ”vi är tacksamma för och vi behöver stöd och alla sympatisörer som vill arbeta med oss. Men varje ny partimedlem sätts under luppen. Tänk på att partiet bildades så sent som i januari i år och det kom in fem miljoner euros på partiets konto från människor som ville bidra till partiet. Inga stora summor och belopp utan 5, 10 euros, inga stora bidragsgivare och alla belopp och namn redovisas helt öppet. Motivet är att de inte ska komma i händerna på någon annan för att motståndarsidan inte ska kunna anklaga dem för att ”ni får pengar från Ryssland”.

Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, förgrundsgestalter i den tyska revolutionära rörelsen som mördades 1919 efter att ha bildat det tyska kommunistpartiet och lett Spartakistupproret.

Förnekandet av den ideologiska vaggan

Det tyska Die Linkes politiska utveckling är jämförbar med det svenska Vänsterpartiet, menar Barbara Hagel. Det vill säga, de politiska program som både det socialdemokratiska partiet, som bildades 23 april 1889 som det kommunistiska partiet, som först i maj 1917 bildade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti som 1921 omvandlades till Sveriges Kommunistiska Parti, SKP, bägge dessa partier hade som den historiska målsättningen att erövra den politiska makten och bygga ett socialistiskt Sverige. I nästan varje svenskt fackförbunds ändamålsparagraf i början av sina stadgar slogs fast ”produktionens socialisering”, det vill säga ett övertagande av produktionsmedlen i samhällets ägo.

I dag är dessa ideologiska, strategiska klassfrågor borta i den idémässiga debatten, så långt gick vänsterpartiet på sin senaste kongress att i stort allt om socialism raderades.

I stället har det svenska, tyska och andra före detta kommunistiska partier utslätats och klasspolitiken mer eller mindre försvunnit, menar Barbara. I stället är det frågor om etnicitet, HBT och liknande frågor som ställs i förgrunden i partiernas verksamhet.

Identitetspolitik och `livsstilsvänstern´

– Wagenknecht gör analysen att produktionsförhållandena har förändrats och moderniserats. Medvetna människor blev en slags medelklass, blev lärare, fick jobb inom statliga myndigheter, fick bättre betalt. Deras intressen uppfångades av vänstern och många anslöt sig till detta vänsterparti men förändrade också tänkandet i stället för att utgå från materialistiska marxistiska synpunkter. Det `nya´ blev det ett slags moraliserande.

– Hon har nämnt en massa sådana exempel där denna medelklass moraliserar över människor som handlar sin mat på Lider (tysk multinationell livsmedelskedja) och andra billighetskedjor. Men de har ofta inte pengar för att handla ”EKO”. Denna medelklass pekar finger när du inte köper ekologiskt och dessutom ska du köra el-bil. Men för det behövs det som bekant pengar och förutsättningarna för det. Medelklassen kan ta sig rätten att flyga till Thailand en gång om året och sedan talas det plötsligt över ”Flygskam”. Men den person som sparar under hela året för att njuta av en garanterad solvecka måste också ha rätten att flyga till Grekland eller Medelhavet. Varför ska det vara förbehållet de riktigt rika?

– Många ur den här livsstilsvänstern moraliserar över att du verkligen inte ska ha rasistiska förbehåll. Men de sätter inte sina barn i skolklasser där det finns 90 procent invandrarbarn. De har råd att skjutsa sina barn till Franska eller Engelska Skolan eller liknande. Detta moraliserande har skapat väldigt stora klyftor i samhället vilket känns igen från Sverige. Vilka är det som demonstrerar under parollen ”Solidaritet”? Det är allt mer en medelklass, arbetarklassen ser vi sällan. Men när det handlar om en strejk för högre löner eller arbetsmiljö på en arbetsplats då saknas vänsterpartisterna, där finns de inte.

·        Hur har reaktionen blivit i Tyskland?

– Hon säger att vi inte kommer att klara oss utan bensin- eller dieseldrivna bilar under överskådlig tid. Vi ska hålla tillbaka men vem har råd att köpa en el-bil? Samma förhållande råder i Sverige. Lägger de för mycket skatt på diesel har en mindre jordbrukare inte råd med sina maskiner. Det måste vara socialt och ekonomiskt möjligt att klara i ett samhälle som ska leva vidare. Och där behöver vi inga moraliseringar.

Litiumreserverna i världen. . .

Framtiden och tre delstatsval

Den 1 september är det delstatsval i Thüringen och Sachsen där nya delstatsparlament kommer att väljas. Delstaten Brandenburg går till val senare i september. De tre delstaterna har nästan elva miljoner av Tysklands 85 miljoner invånare. Alliansen Wagenknecht ligger så bra till i opinionsundersökningarna att DN:s två utsända skakade rubricerar sitt första reportage om ”höger och vänsterextremismen triumferar”. Blickpunkten ligger på Sahra Wagenknecht som de pekar ut som tänkbar regeringsmedlem i delstatsregeringarna.

·        Är Wagenknecht intresserad av att sätta sig i en regering med partier som man inte alls är överens politiskt och ideologiskt?

– Nej. Det är ett stort diskussionsämne och uppriktigt sagt ett stort problem. Det är tre delstater i det tidigare DDR där människorna blev väldigt nedtryckta, isolerade och utarmade efter att denna så kallade ”återförening”, anschluss, till Västtyskland blev ett faktum. Det var tre viktiga industriområden som alla ”tillplattades” för att västsidan importerade produkterna i stället. Överallt placerades västsidans representanter ut på nyckelposter. Den gamla DDR-befolkningen och industrin blev fullständigt åsidosatt och förintad.

– Det skapade en väldigt bra grogrund för AFD som var rasister och bakåtsträvare. Men samtidigt var det billigare att placera migranter på östsidan. Där fanns tomma hotell och allt möjligt. Befolkningen observerade hur migranterna anlände och ”fick pengar, bättre möjligheter och förhållanden än vi som har satts på undantag”, sa många. Då växte främlingsfientligheten. AFD är i dessa tre delstater relativt starka. Men samtidigt syns det nu att Sahra Wagenknecht Allians kan komma i regeringsställning. Ty, människorna som egentligen inte är rasister, som vill ha ett bättre program och ett bättre liv de ser Wagenknecht som en lösning på sina problem.

De tre delstatsvalen. . .

Inget samarbete med AFD

– De borgerligt styrda medierna ställer aldrig frågan till henne ”vad vill du göra, hur vill du göra det”, utan ”vem vill du regera med för du kommer inte få över 50 procent”? Denna insinuanta fråga och fälla handlar om att beskylla henne för att hon kommer samarbeta ihop med AFD.

– Hon har varit mycket tydlig på den punkten och säger att ”vi kommer inte att arbeta med AFD. Kanske det finns en möjlighet att något annat parti är intresserat av att samarbeta med oss. I så fall endast på grundval av ett alldeles tydligt program; ”det och det och det vill vi”! Vi kanske skulle kunna se en progressiv variant av vad de borgerliga partierna just nu praktiserar i sitt Tidöavtal som har 73 punkter för reaktionära förändringar.

– Wagenknecht kan tänka sig ett konkret men med väldigt konkreta frågor på varje punkt om ”vad gör vi, och det måste stå klart, annars går vi inte in i ett regeringssamarbete, utan då går vi i opposition och arbetar utifrån våra uppfattningar”; nej till vapenleveranser, fredsförhandlingar, stopp för sanktionerna mot Ryssland”.

Svenska vänsterpartiet och Nato

Det franska, italienska eller spanska kommunistpartierna som under 1970-talet respektive under Francodiktaturen var mäktiga stora partier är i dag i praktiken utraderade. Det franska kommunistpartiet bildade regering med socialisten Mitterrand, två lika starka partier 1971. Men de franska kommunisterna betalade ett oerhört högt pris. Det är erfarenheter som förskräcker om ett regeringssamarbete inte görs upp i detalj och inte blir förrått.

– De går aldrig att regera till varje pris, menar Barbara.

·        Som det svenska vänsterpartiet ville inför förra valet när man arkiverade sitt Nato-Nej med förhoppningen att få en ministerpost i en s-regering men där både Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar förlorade?

– Problemet är att våra vänsterpartier Die Linke i Tyskland utgår från den felaktiga uppfattningen att ”om vi köpslår en del av våra grundläggande principer, då tar de som är starkare än oss, i regel socialdemokraterna, emot oss”. Och mer och mer utvattnas programmet. Vägen är ju precis den motsatta; bygg din styrka på dina principer som vi vet delas av befolkningen. En klasspolitik i de arbetandes intressen, den välkomnas av många. Ett Nej till kriget och nej till fiendskap med Ryssland, den borde tas emot av alla de människor som anser det är vansinnigt att Sverige har framställt sig som en fredsduva och så många år har arbetat för ett förbud mot kärnvapen, men när det äntligen finns ett Avtal mot Kärnvapen på bordet skriver regeringen INTE på för att tjäna USA!

– Så förlorar man partimedlemmar. Vänsterpartiet hade kunnat pressa sossarna. Men det gör man inte. Och därmed blir man inte längre relevant. Då kan lika gärna vara sosse eller lägga av. Där tror jag att Jonas Sjöstedt har spelat en fruktansvärd destruktiv roll som representeras av hans antikommunism. Jag minns att han sa att han gick in i vänsterpartiet efter att ”k-et” hade försvunnit ur vpk. Där inleddes också partiets politiska ökenvandring. I dag är de inte relevanta.

– När Nooshi poppade upp fanns det ett bra alternativ i temat om hyrorna. Det var ett bra konkret initiativ. Men sedan bleknar eller tynar man bort när de säger att om ”klasser” vet man inte mycket. Eller ”vad som står i partiprogram, det är inte viktigt”. Då är det kört med partiet. Jag såg en tid att vänsterpartiet hade förutsättningar, men har i dag fullständigt abdikerat, det saknar i dag relevans. Det säger ”Nej till Nato” men det går inte ut och säger det och varför de säger nej.

– Samtidigt säger det JA till all vapenexport och dess ledande medlemmar går och tar selfies. Som vänsterpartiets säkerhetspolitiska taleskvinna Hanna Gunnarsson som fotograferar sig vid graven till fascisten (och ”arbetarslaktaren”) Mannerheim i Finland. Eller Dadgostar som tar selfies med Zelinski. Vad vill de visa med det?

Säger Barbara Hagel som under en timma har gett prov på en insikt och framsynhet som är sällsynt i dagens Sverige.

·        Ett stort tack, Barbara för denna intervju som är mycket intressant. Jag tror att vi får anledning att återkomma efter delstatsvalen där du kommenterar de och vilka som är de viktigaste slutsatserna vi kan dra av valresultatet, inte bara för Tyskland utan för resten av Europa. Den svenska och europeiska fredsrörelsen har också en jätteuppgift med tanke på att nu har vi också Natos och USA-stövlar som besudlar vårt territorium på 17 olika platser i Sverige. Med andra ord: Kampen fortsätter!

– Jo, det finns jättestora uppgifter nu när Nato tar över 17 militära baser i landet.

BARBARA HAGEL är 76 år gammal. Uppvuxen i DDR. Har studerat journalistik och jobbat i 12 år på landets största dagstidning med utrikespolitik. Studerade svenska i skolan och kom på kärlekens vägar 1983 till Sverige. Precis som tidigare i hennes hemland har hon även i Sverige alltid engagerat sig politiskt. Hon är och förblir kommunist, för fred, solidaritet, rättvisa och utveckling.

Video: https://dai.ly/k4m2DOz2YhITiLBiKqK