En debatt har inletts i vänsterpartiet efter det senaste valet. Vart leder den? Kring vad? Hur ska vänstern våga ta initiativ och än en gång skapa en fast ideologisk identitet som kan ta upp den politiska-ideologiska striden med nyliberalismens och den politiska högern som ett politiskt alternativ i dag?
”Hur nyliberalismen
privatiserade vänsterns agenda”
OPINION. Nedanstående analys av hur nyliberalismen inte bara krossade arbetsrätt och
arbetsmarknadslagstiftning utan, vilket var ett villkor för att få genomslagskraft,
också tog kontroll över den politiska och sociala kraft som var den
organiserade spjutspetsen mot kapitalismen som system; den tog också tog kontroll över vänstern.
OLEG YASINSKY är en chilensk-ukrainsk journalist som i nedanstående oerhört intressanta
debattinlägg konfronterar nyliberalismens teoretiker men också den `lightvänster´
som har vuxit fram sedan Sovjetunionens sönderfall 1991. Den har som bekant arkiverat
eller i värsta fall kastat vänsterns historiska mål i sopkorgen, om att
kombinera den dagliga kampen för arbetarklassens mest omedelbara intressen med
kampen för socialismen.
Ska vi ge upp den kampen?
Oleg Yasinsky anser inte det. En stor del av den sydamerikanska kontinenten som rest sig och slåss mot kapitalismens mest brutala uttryck är i rörelse. Och jag är övertygad om att den europiska kontinentens folk, vaggan för den revolutionära organiserade arbetarrörelsen inte heller kommer att frivilligt låta sig slås ned av Brysselkommissionens folkfientliga politik i tjänst hos det spekulativa finanskapitalet och USA-imperialismen.
Dick Emanuelsson
Hur nyliberalismen
privatiserade vänsterns agenda
Av Oleg Yasinsky *
2022-10-06 / ”Om du inte kan besegra din
fiende, gå med honom”, lyder ett talesätt som ärvts av makten sedan urminnes
tider. Inom det stora historiska bakslaget, som kommer att ihågkommas av
framtidens antropologer som nyliberalismen, finns det få saker som går att
rädda.
När det kapitalistiska världssystemet
uppnådde sitt mål om ett förintande av sin främsta huvudfiende, Sovjetunionen
och dess folk med all sin mänskliga skönhet och politiska godtrogenhet, erbjöds
den ”sociala marknadsekonomin” och det brutala chilenska Pinochet-laboratoriet
(installerat av Nobelpristagaren i ekonomi, Milton Friedman och hans `Chicagoboys´, pionjärer i nyliberalism
som 1976 installerades i Chile under militärdiktaturen, övers.anm.), som på
grund av medierna blev huvudmodellen för regeringar att följa. Samtidigt slogs det
stora humanistiska projektet för vänstern i världen praktiskt taget ut och
besegrades på knockout.
Bortom ett eller annat heroiskt motstånd i ett eller annat hörn i världen,
tog nyliberalismen över allt. Och bortom ekonomisk brottslighet, omvandlad till
utvecklingens enda logik som för att säkerställa oåterkalleligheten av dess seger
ägnade den sig åt att göra slut på folkens kultur och minnen, omvandla
utbildning, konst och tanke först till varor och sedan eliminera dem som
onödiga.
Och för att kunna kontrollera oss bra
och utan risker, skulle vi bli tvungna att lura oss själva.
Öppnade vägen för
obegränsad exploatering
Men på tröskeln mellan våra århundraden
hände något annat. Om under tidigare decennier, inom den ideologiska tävlan mellan
två system, som inte var något annat än ett världskrig av växlande intensitet,
hybrid, som de skulle säga nu, var kapitalismen fortfarande produktiv. Den genererade
fortfarande en acceptabel fördelning av resurser i länderna i metropolen. Och trots
den vanliga och brutala exploateringen av resurserna i dess enorma periferi,
behöll den sin attraktionskraft för en stor del av befolkningen på grund av nivåerna
av materiellt välbefinnande och individuella friheter, åtminstone för de
rikaste. Människor kunde minimalt, i teorin, välja mellan fördelarna och
nackdelarna med båda systemen.
I och med att de ”realsocialismen”
försvann i Europa förlorades en av den kapitalistiska logikens främsta
stimulans, som är konkurrens. Och eftersom det socialistiska alternativet
upphörde att framstå som en historisk möjlighet och hot mot västvärldens makt, blev
det logiskt att även sociala landvinningar i de rikaste länderna minskades
vilket öppnade vägen för obegränsad exploatering som försvararna av ”Historiens
Slut” drömde om.
Parallellt med den digitala revolutionen
vann det internationella spekulativa finanskapitalet överlägset konkurrensen mot
det nationella produktiva kapitalet. Att generera riktiga varor blev mindre och
mindre lönsamt. Med utvecklingen av bildhantering och mänsklig psykologi, teve,
internet och sociala nätverk, under kontroll i händerna på de som alltid har
styrt, serverade de under bara ett par decennier våra bord med en parallell
värld, en perfekt flykt från den outhärdliga verkligheten med löfte om en glad
vrå för dem som sköter sig bra.
Nyliberalismens fyra
uppgifter
Traditionella politiker, statsmän
ersattes snabbt av teknokratiska chefer i storföretagens tjänst, vars enda krav
är att inte veta hur man kan skilja mellan ett företag och ett land, som
dessutom är praktiskt taget är det samma. För att säkerställa sin seger hade
nyliberalismen fyra återstående uppgifter:
1.
Den allmänna utbildningen
Ett upphörande av den offentliga
utbildningen, där medborgarna i den tidigare världen lärde sig de grundläggande
sakerna om denna värld och som traditionellt var i fokus för social olikhet och
kritiskt tänkande.
2.
Eliminera direkt kommunikation
Göra slut på en direkt kommunikation
mellan människor, bryta den traditionella sociala strukturen, en funktion som
sociala nätverk fyllde i storstäder, med illusionen av att förena, splittra och
göra oss beroende.
3.
Öppna för manipulering
Den tredje, nära besläktad med den
föregående är förstörelsen av våra lokala kulturer, generera ett kosmopolitiskt
moln i världen där vi bara kommer att konsumera en typ av kulturell produktion
skapad och kontrollerad av dem, något som definierar värderingar, modeller och
sociala vanor för kommande generationer vilket gör att vi kan manipuleras på ett
förenklat och enhetligt sätt.
4.
Avväpna och privatisera vänstern
Och den sista, fjärde uppgiften, var
kanske den känsligaste: Vad man ska göra med de som säger sig vara från
vänstern och som med sin kamp, organisationer, kunskap och kritiska blick
sedan urminnes tider skulle kunna förhindra uppfyllelsen av dessa planer?
DEN STORA DATORN som är både hjärtat och den teknokratiska hjärnan i det nyliberala systemet
gav ett mycket enkelt svar: stjäl den (vänstern). Stöld är ju systemets
specialitet och expertis, som vid det här laget inte kan erbjuda människan
absolut något nytt, inte ens en illusion.
Och medan våra dogmatiker fortsatte sin eviga och alltmer sterila
diskussion om Trotskij, Stalin och Mao, tillägnade
sig det nyliberala systemet vänsterns agenda en gång för alla och
privatiserade hela paketet av absolut alla generationers och generationers strider.
Intellektuell ”snabbmat”
Under de sista åren av sitt liv varnade Fidel Castro oss för att det enda som
kunde få mänskligheten att misslyckas i sin kamp mot kapitalismen var den trasproletarisering
som den producerar i alla sociala skikt. En trasproletarisering som
avhumaniserar oss och hindrar oss från att förstå innebörden av denna kamp.
Denna trasproletarisering var målet för
de senaste decenniernas utbildnings- och kulturpolitik. Skolämnen som historia
eller filosofi förklarades överflödiga och televisionen vande oss vid
intellektuell ”snabbmat”, alltid kryddad med vissa doser antikommunistiskt
ideologiskt gift.
Eftersom motståndaren
är mycket professionell, insåg vi inte ögonblicket NÄR vi hade utsatts för rånet.
Vi vaknade till när vi insåg att våra fanor sedan länge befann sig i fiendens
händer.
feminism som hotar världen med könens krig. Försvaret av sexuella minoriteters värdighet och rättigheter har blivit en ovärdig och auktoritär show som kan vara en lärarstol i hyckleri och respektlöshet. Vital kamp för att försvara vår planet från systemets glupska leds och främjas av `gröna´ företag, som är villiga att investera miljoner för att rädda kackerlackor eller grodyngel, men inte människor.
Påtvingandet av oxymoroner* som ”social
marknadsekonomi”, ”hållbar kapitalistisk
utveckling” eller ”humanitära krig”
fortsätter att bryta ner hjärnorna hos uppskattade tittare som inte längre har
de mest grundläggande elementen för att förstå den nermalda verkligheten i den
enorma kratern som skapades av den nyliberala kometen som kolliderade med vår
planet. Den tidigare verkliga kampen för rättigheter brukade alltid föra
människor samman.
Den nuvarande kampen,
som hanteras av systemet, splittrar oss. Att förklara tolerans främjar
hyckleri, misstro och hat.
Nu är det skrattretande att minnas vår
kritik av de socialistiska samhällena för deras två olika standarder som en
gång gjorde oss så upprörda. Dagens normer, monterade på relativismens
kvicksand som okunnighet och framför allt arrogans som främjas av det
västerländska systemet, är flera. De är fulla av motsägelser som ingen ser,
eftersom vi inte vet hur vi ska se ut med våra egna ögon.
I denna stora nystart är ingenting dolt.
Manipulation, förvaltning och auktoritärism är helt öppna. Det är bara det att ingen
vill se på grund av rädsla, obehag eller helt enkelt för att de inte vet hur
man särskiljer former och färger.
Boric eller Zelensky
står redo
De indignerade massorna som är redo att
gå ut på gatorna i olika delar av planeten, tusentals unga människor med mod
och uppoffringar redo att kämpa för en rättvisare värld, vet inte att systemet
i sin machiavelliska beräkning redan har en ny Boric eller Zelensky som står redo för dem för att förändra allt, men
inte förändra någonting, eftersom alla strider; ”För allt som är BRA och mot allt
som är DÅLIGT”, som drivs av systemet och dess talesmän alltid är en fälla där locket öppnas, får ut lite (kamp)ånga men
paketerar ner folken än en gång i samma kastrull.
Vi måste komma ihåg att kulturella och
etiska strider inte kan vara en del av ett mycket djupare projekt för politisk
förändring. Och detta projekt är omöjligt utan en organisation av medborgare med
egna tankar, kritiska, autonoma och respekterande med en ackumulerad mänsklig
kunskap.
Denna kritiska kunskap kan inte ersättas
av memes, hashtags och radikala paroller. I det motsatta fallet kommer vi
ständigt att återvända till samma punkt i den sociala baksmällan, där ägarna av
världen alltid kommer att ha sina olika verkställande direktörer som de
erbjuder oss, allt enligt kundens smak, oavsett om det är konservativt,
liberalt, socialistiskt eller kapitalistiskt.
Översättning: Dick Emanuelsson
* Oxymoroner: En oxymoron är ett ord eller begrepp som är sammansatt av två element som
står i motsatsförhållande till varandra eller är skenbart oförenliga
("jätteliten", "talande tystnad", "skitgod"). https://sv.wikipedia.org/wiki/Oxymoron
* Oleg
Yasinsky
Oleg Yasinsky, chilensk-ukrainsk journalist, bidragsgivare till oberoende
latinamerikanska medier som Pressenza.com, Desinformemonos.org och andra,
forskare av inhemska och sociala rörelser i Latinamerika, producent av
politiska dokumentärer i Colombia, Bolivia, Mexiko och Chile, författare av
flera publikationer och översättare av texter av Eduardo Galeano, Luis
Sepúlveda, José Saramago, Subcomandante Marcos och andra till ryska.
Källa: https://actualidad.rt.com/opinion/oleg-yasinsky/443889-neoliberalismo-privatizo-agenda-izquierda
