torsdag 13 oktober 2022

”Hur nyliberalismen privatiserade vänsterns agenda”

En debatt har inletts i vänsterpartiet efter det senaste valet. Vart leder den? Kring vad? Hur ska vänstern våga ta initiativ och än en gång skapa en fast ideologisk identitet som kan ta upp den politiska-ideologiska striden med nyliberalismens och den politiska högern som ett politiskt alternativ i dag?

 



”Hur nyliberalismen privatiserade vänsterns agenda”

OPINION. Nedanstående analys av hur nyliberalismen inte bara krossade arbetsrätt och arbetsmarknadslagstiftning utan, vilket var ett villkor för att få genomslagskraft, också tog kontroll över den politiska och sociala kraft som var den organiserade spjutspetsen mot kapitalismen som system; den tog också tog kontroll över vänstern.

OLEG YASINSKY är en chilensk-ukrainsk journalist som i nedanstående oerhört intressanta debattinlägg konfronterar nyliberalismens teoretiker men också den `lightvänster´ som har vuxit fram sedan Sovjetunionens sönderfall 1991. Den har som bekant arkiverat eller i värsta fall kastat vänsterns historiska mål i sopkorgen, om att kombinera den dagliga kampen för arbetarklassens mest omedelbara intressen med kampen för socialismen.

Ska vi ge upp den kampen?

Oleg Yasinsky anser inte det. En stor del av den sydamerikanska kontinenten som rest sig och slåss mot kapitalismens mest brutala uttryck är i rörelse. Och jag är övertygad om att den europiska kontinentens folk, vaggan för den revolutionära organiserade arbetarrörelsen inte heller kommer att frivilligt låta sig slås ned av Brysselkommissionens folkfientliga politik i tjänst hos det spekulativa finanskapitalet och USA-imperialismen.

Dick Emanuelsson

 



Hur nyliberalismen privatiserade vänsterns agenda

Av Oleg Yasinsky *

2022-10-06 / ”Om du inte kan besegra din fiende, gå med honom”, lyder ett talesätt som ärvts av makten sedan urminnes tider. Inom det stora historiska bakslaget, som kommer att ihågkommas av framtidens antropologer som nyliberalismen, finns det få saker som går att rädda.

När det kapitalistiska världssystemet uppnådde sitt mål om ett förintande av sin främsta huvudfiende, Sovjetunionen och dess folk med all sin mänskliga skönhet och politiska godtrogenhet, erbjöds den ”sociala marknadsekonomin” och det brutala chilenska Pinochet-laboratoriet (installerat av Nobelpristagaren i ekonomi, Milton Friedman och hans `Chicagoboys´, pionjärer i nyliberalism som 1976 installerades i Chile under militärdiktaturen, övers.anm.), som på grund av medierna blev huvudmodellen för regeringar att följa. Samtidigt slogs det stora humanistiska projektet för vänstern i världen praktiskt taget ut och besegrades på knockout.

Bortom ett eller annat heroiskt motstånd i ett eller annat hörn i världen, tog nyliberalismen över allt. Och bortom ekonomisk brottslighet, omvandlad till utvecklingens enda logik som för att säkerställa oåterkalleligheten av dess seger ägnade den sig åt att göra slut på folkens kultur och minnen, omvandla utbildning, konst och tanke först till varor och sedan eliminera dem som onödiga.

Och för att kunna kontrollera oss bra och utan risker, skulle vi bli tvungna att lura oss själva.

 

Öppnade vägen för obegränsad exploatering

Men på tröskeln mellan våra århundraden hände något annat. Om under tidigare decennier, inom den ideologiska tävlan mellan två system, som inte var något annat än ett världskrig av växlande intensitet, hybrid, som de skulle säga nu, var kapitalismen fortfarande produktiv. Den genererade fortfarande en acceptabel fördelning av resurser i länderna i metropolen. Och trots den vanliga och brutala exploateringen av resurserna i dess enorma periferi, behöll den sin attraktionskraft för en stor del av befolkningen på grund av nivåerna av materiellt välbefinnande och individuella friheter, åtminstone för de rikaste. Människor kunde minimalt, i teorin, välja mellan fördelarna och nackdelarna med båda systemen.

I och med att de ”realsocialismen” försvann i Europa förlorades en av den kapitalistiska logikens främsta stimulans, som är konkurrens. Och eftersom det socialistiska alternativet upphörde att framstå som en historisk möjlighet och hot mot västvärldens makt, blev det logiskt att även sociala landvinningar i de rikaste länderna minskades vilket öppnade vägen för obegränsad exploatering som försvararna av ”Historiens Slut” drömde om.

Parallellt med den digitala revolutionen vann det internationella spekulativa finanskapitalet överlägset konkurrensen mot det nationella produktiva kapitalet. Att generera riktiga varor blev mindre och mindre lönsamt. Med utvecklingen av bildhantering och mänsklig psykologi, teve, internet och sociala nätverk, under kontroll i händerna på de som alltid har styrt, serverade de under bara ett par decennier våra bord med en parallell värld, en perfekt flykt från den outhärdliga verkligheten med löfte om en glad vrå för dem som sköter sig bra.

 


Nyliberalismens fyra uppgifter

Traditionella politiker, statsmän ersattes snabbt av teknokratiska chefer i storföretagens tjänst, vars enda krav är att inte veta hur man kan skilja mellan ett företag och ett land, som dessutom är praktiskt taget är det samma. För att säkerställa sin seger hade nyliberalismen fyra återstående uppgifter:

1.      Den allmänna utbildningen

Ett upphörande av den offentliga utbildningen, där medborgarna i den tidigare världen lärde sig de grundläggande sakerna om denna värld och som traditionellt var i fokus för social olikhet och kritiskt tänkande.

2.      Eliminera direkt kommunikation

Göra slut på en direkt kommunikation mellan människor, bryta den traditionella sociala strukturen, en funktion som sociala nätverk fyllde i storstäder, med illusionen av att förena, splittra och göra oss beroende.

3.      Öppna för manipulering

Den tredje, nära besläktad med den föregående är förstörelsen av våra lokala kulturer, generera ett kosmopolitiskt moln i världen där vi bara kommer att konsumera en typ av kulturell produktion skapad och kontrollerad av dem, något som definierar värderingar, modeller och sociala vanor för kommande generationer vilket gör att vi kan manipuleras på ett förenklat och enhetligt sätt.

4.      Avväpna och privatisera vänstern

Och den sista, fjärde uppgiften, var kanske den känsligaste: Vad man ska göra med de som säger sig vara från vänstern och som med sin kamp, ​​organisationer, kunskap och kritiska blick sedan urminnes tider skulle kunna förhindra uppfyllelsen av dessa planer?

 

DEN STORA DATORN som är både hjärtat och den teknokratiska hjärnan i det nyliberala systemet gav ett mycket enkelt svar: stjäl den (vänstern). Stöld är ju systemets specialitet och expertis, som vid det här laget inte kan erbjuda människan absolut något nytt, inte ens en illusion.

Och medan våra dogmatiker fortsatte sin eviga och alltmer sterila diskussion om Trotskij, Stalin och Mao, tillägnade sig det nyliberala systemet vänsterns agenda en gång för alla och privatiserade hela paketet av absolut alla generationers och generationers strider.

 


Intellektuell ”snabbmat”

Under de sista åren av sitt liv varnade Fidel Castro oss för att det enda som kunde få mänskligheten att misslyckas i sin kamp mot kapitalismen var den trasproletarisering som den producerar i alla sociala skikt. En trasproletarisering som avhumaniserar oss och hindrar oss från att förstå innebörden av denna kamp.

Denna trasproletarisering var målet för de senaste decenniernas utbildnings- och kulturpolitik. Skolämnen som historia eller filosofi förklarades överflödiga och televisionen vande oss vid intellektuell ”snabbmat”, alltid kryddad med vissa doser antikommunistiskt ideologiskt gift.

Eftersom motståndaren är mycket professionell, insåg vi inte ögonblicket NÄR vi hade utsatts för rånet. Vi vaknade till när vi insåg att våra fanor sedan länge befann sig i fiendens händer.

 

VÅR HISTORISKA KAMP för kvinnors rättigheter har förvandlats till aggressiv
feminism som hotar världen med könens krig. Försvaret av sexuella minoriteters värdighet och rättigheter har blivit en ovärdig och auktoritär show som kan vara en lärarstol i hyckleri och respektlöshet. Vital kamp för att försvara vår planet från systemets glupska leds och främjas av `gröna´ företag, som är villiga att investera miljoner för att rädda kackerlackor eller grodyngel, men inte människor.

Påtvingandet av oxymoroner* som ”social marknadsekonomi”, ”hållbar kapitalistisk utveckling” eller ”humanitära krig” fortsätter att bryta ner hjärnorna hos uppskattade tittare som inte längre har de mest grundläggande elementen för att förstå den nermalda verkligheten i den enorma kratern som skapades av den nyliberala kometen som kolliderade med vår planet. Den tidigare verkliga kampen för rättigheter brukade alltid föra människor samman.

Den nuvarande kampen, som hanteras av systemet, splittrar oss. Att förklara tolerans främjar hyckleri, misstro och hat.

Nu är det skrattretande att minnas vår kritik av de socialistiska samhällena för deras två olika standarder som en gång gjorde oss så upprörda. Dagens normer, monterade på relativismens kvicksand som okunnighet och framför allt arrogans som främjas av det västerländska systemet, är flera. De är fulla av motsägelser som ingen ser, eftersom vi inte vet hur vi ska se ut med våra egna ögon. 

I denna stora nystart är ingenting dolt. Manipulation, förvaltning och auktoritärism är helt öppna. Det är bara det att ingen vill se på grund av rädsla, obehag eller helt enkelt för att de inte vet hur man särskiljer former och färger.

 

Boric eller Zelensky står redo

De indignerade massorna som är redo att gå ut på gatorna i olika delar av planeten, tusentals unga människor med mod och uppoffringar redo att kämpa för en rättvisare värld, vet inte att systemet i sin machiavelliska beräkning redan har en ny Boric eller Zelensky som står redo för dem för att förändra allt, men inte förändra någonting, eftersom alla strider; ”För allt som är BRA och mot allt som är DÅLIGT”, som drivs av systemet och dess talesmän alltid är en fälla där locket öppnas, får ut lite (kamp)ånga men paketerar ner folken än en gång i samma kastrull.

Vi måste komma ihåg att kulturella och etiska strider inte kan vara en del av ett mycket djupare projekt för politisk förändring. Och detta projekt är omöjligt utan en organisation av medborgare med egna tankar, kritiska, autonoma och respekterande med en ackumulerad mänsklig kunskap.

Denna kritiska kunskap kan inte ersättas av memes, hashtags och radikala paroller. I det motsatta fallet kommer vi ständigt att återvända till samma punkt i den sociala baksmällan, där ägarna av världen alltid kommer att ha sina olika verkställande direktörer som de erbjuder oss, allt enligt kundens smak, oavsett om det är konservativt, liberalt, socialistiskt eller kapitalistiskt.

Översättning: Dick Emanuelsson

* Oxymoroner: En oxymoron är ett ord eller begrepp som är sammansatt av två element som står i motsatsförhållande till varandra eller är skenbart oförenliga ("jätteliten", "talande tystnad", "skitgod"). https://sv.wikipedia.org/wiki/Oxymoron

* Oleg Yasinsky

Oleg Yasinsky, chilensk-ukrainsk journalist, bidragsgivare till oberoende latinamerikanska medier som Pressenza.com, Desinformemonos.org och andra, forskare av inhemska och sociala rörelser i Latinamerika, producent av politiska dokumentärer i Colombia, Bolivia, Mexiko och Chile, författare av flera publikationer och översättare av texter av Eduardo Galeano, Luis Sepúlveda, José Saramago, Subcomandante Marcos och andra till ryska.

Källa: https://actualidad.rt.com/opinion/oleg-yasinsky/443889-neoliberalismo-privatizo-agenda-izquierda

 


måndag 24 augusti 2020

Kina och Iran mot det största geopolitiska avtalet i det 21:a århundradet!





Peking och Teheran mot det största geopolitiska avtalet i det 21:a århundradet!

Ett dråpslag mot dollarn, USA:s världsambitioner, CIA och Israel

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2020-08-24 / Iran och Kina offentliggjorde i dagarna ett av det kanske hemligaste avtalet i modern politisk och ekonomisk historia, ett avtal som slutar på 400 miljarder dollar, eller gigantiska 3520 miljarder svenska kronor.

Avtalet innebär ett kvalitativt språng i förbindelser mellan två stater. Främst för att det genomförs med den kinesiska och iranska valutan och placerar dollarn i det historiska arkivet. ”Hemligt”, ja, för det är för CIA ett pinsamt dråpslag eftersom denna underrättelseinstitution tills dags dato inte har gett Vita Huset och Pentagon ett enda ord i sina dagliga ”rapporter” om det nu offentliggjorda avtalet. För Israel, USA:s gendarm i mellanöstern är det också ett allvarligt bakslag eftersom Kina och Ryssland förstärker sina militära förbindelser och militära försvar av Iran, en stormakt i denna del av världen med 85 miljoner invånare.

I EN ANALYS AV DET NU SLUTNA AVTALET skriver den marockanske journalisten och Iranexperten Hussein Majdoubi, att ”den militära aspekten och det kinesiska och ryska deltagandet och närvaron i Iran är den geopolitiska aspekten av detta avtal, eftersom Kina kommer att få militära koncessioner i Iran som gränsar till Persiska Viken, världens mest betydelsefulla oljeregion”.

Irans undertecknande av detta jätteavtal med Kina inbegriper även Ryssland, må vara av mindre betydelse. Avtalet handlar om kinesiska investeringar och militärt stöd i Iran i utbyte mot bränsle, och det sträcker sig till mer än 25 år. Avtalet inviger en ny geopolitisk era i världen, särskilt i hela Asien, inte bara i Mellanöstern, menar Majdoubi.



Nederlag för USA:s sanktionspolitik

Avtalet slår direkt mot följdverkningarna av USA:s sanktioner mot Iran. USA fick bara med sig en röst förra veckan när FN:s Säkerhetsråd, på USA:s inrådan debatterade USA:s förslag till utökat fortsatt vapenembargon mot Iran. Det för USA förnedrande beslutet var närmast en föravisering till den kolossala bedrövande nyheten om Avtalet Kina-Iran.

Tillkännagivandet av detta avtal kom efter nästan fyra års hemliga förhandlingar och diskussioner. Kina kommer att investera 400 miljarder dollar i Iran inom olika samhällssektorer, till exempel väg- och järnvägsinfrastruktur relaterad till tåg, inklusive express- och luftnavigering, modernisering av handelsflottan, maritim kommersiell sektor och telekommunikationssektor. Enorma investeringar kommer att satsas i olje- och gassektorn. I utbyte erhåller Kina eftergifter i fråga om gas och olja, och resultatet kommer att vara betalningar i varje lands nationella valuta. Dessutom kommer Iran att godkänna Kina och Ryssland med en militär närvaro i landet.

”Avtalet, som kommer att ratificeras av parlamenten i de två länderna för att träda i kraft, är en verklig överraskning för världen av två skäl;
Det första är den enorma kinesiska investeringen, 400 miljarder dollar på 25 år, 16 miljarder dollar per år. Det är inte möjligt att hitta en investering av denna typ av denna storlek i internationella investeringar.
Det andra skälet är de enorma geopolitiska följderna som kommer från detta avtal”, skriver Majdoubi.

Mot USA: s embargo

Iran är utsatt för ett allvarligt embargo av USA sedan flera år som förlamar sin ekonomiska kapacitet och förhindrar dess utveckling.

”Trots sitt självförtroende för att uppnå ett kvalitativt språng i jordbrukssektorn, läkemedelsindustrin och vissa industrier är dessa ansträngningar fortfarande otillräckliga mot bakgrund av dess behov för snabb teknisk utveckling inom kommunikation och transport, eftersom ett land inte kan utvecklas utan en solid infrastruktur inom transportområdet på nationell och internationell nivå”, tillägger Majdoubi.



Imponerande resultat kan förväntas som kommer att påverka Iran positivt på grund av Kinas framsteg inom olika områden, särskilt kommunikation och transport. Kina är en pionjär inom kommunikationsteknik, inklusive femte generationen, och en pionjär inom byggandet av vägar, järnvägar och flygplatser.

”Därför kan Irans ansikte förändras om ett decennium om detta avtal börjar genomföras från nästa år. Det kommer att ligga i dess strukturer som liknar Kina och västländer eller Sydkorea. Det finns en stark kinesisk ambition på detta område att göra Iran till en symbol för dess framgång i internationellt samarbete och ett exempel som andra länder kan ta genom att underteckna avtal med Kina”, menar Majdoubi.

Samtidigt kan Kina konsumera hela Irans olje- och gasenergiproduktion och därmed befria Iran från att satsa för mycket på den internationella marknaden för att kringgå USA:s sanktioner. Kina kommer att garanteras energi, oavsett de internationella politiska svängningarna och USA-manövrar.

Via Pakistan

Den militära sidan och den kinesiska och ryska närvaron i Iran är fortfarande den geopolitiska epigrafen i detta avtal. Enligt avtalet kommer Kina att vinna militära medgivanden i Iran, som gränsar till Persiska viken, den viktigaste oljeregionen. Å ena sidan kommer ingen nu att kunna attackera Iran militärt på grund av ryska och kinesiska intressen. Denna närvaro handlar konkret om att förbättra den iranska arméns kapacitet med de senaste vapnen, inklusive det ryska luftförsvarssystemet och S-400-missiler.



Samtidigt kommer kineserna och ryssarna att ha enkel tillgång till den Arabiska Viken och därmed hela Mellanöstern. Detta faktum blir viktigare tack vare landförlängningen, det vill säga motorvägarna som kommer att länka Kina och Iran genom Pakistan, en situation som liknar motorvägarna som förbinder USA:s östra och västra kuster. Men den här gången är de baserade på de så kallade Silkesvägen som strukturerar den globala handeln nu och i framtiden. Iran får mer makt för kinesiska ambitioner genom Irans tillgänglighet av 15 gemensamma gränspunkter mellan land och hav. Iran delar landgränser med Afghanistan, Armenien, Azerbajdzjan, Irak, Pakistan

Dollarn förlorar internationell betydelse

Kanske en av höjdpunkterna i detta avtal är antagandet av nationella valutor mellan Peking, Teheran och Moskva. Till och med Pakistan kan ingå i denna dynamik tack vare sin närvaro mellan Kina och Iran. Och det kommer att vara en viktig länk i handel och investeringsaktivitet. Iran kommer slutligen att bli av med dominansen av dollarvalutan.

”I sin tur kommer Kina att nå långt med att stabilisera sin valuta, yenen, i världshandeln, för att överträffa dollarns dominans. Bland de villkor som Kina kräver från världen är att göra sin valuta till ett viktigt alternativ till dollarn eller dess motsvarighet i världshandeln”.

IMF och Världsbanken i skuggan

”Detta avtal slår hårt mot väst´ intressen. Men även för internationella finansorgan som Internationella Valutafonden och Världsbanken. Tack vare avtalet har den iranska marknaden stängts för internationella investeringar, inklusive europeiska. Det innebär att européerna förlorar en lovande marknad för investeringar eftersom alla avtal går till Kina. Andra länder kommer förmodligen att satsa på den kinesiska modellen eftersom de kommer att befria sig från att låna från internationella finansinstitut som kontrolleras av väst och de kommer att kunna amortera med sin nationella valuta och egna resurser och undvika de bindande villkoren som hindrar deras utveckling.

Ett smärtsamt slag mot Israel

Detta strategiska avtal innebär slutet på de viktigaste amerikanska och israeliska konspirationerna mot Iran, tror Majdoubi:

”USA och dess allierade har planerat i årtionden att försvaga den iranska regimen för att störta den. Det senaste kapitlet i denna konspiration var Washingtons tillbakadragande från kärnkraftsavtalet som övervakas av FN och europeiska länder samt Kina och Ryssland. Nu är resultatet det motsatta, eftersom Kina har militär och kommersiell makt, till skillnad från Ryssland, som bara har militär makt och är kommersiellt svag”.

Detta avtal skyddar Iran och undergräver Washingtons planer samtidigt som det ger Kina ett kvalitativt språng i dess omvandling till en riktig supermakt, hävdar Majdoubi.




Vad hände med CIA?

Detta avtal presenteras samtidigt som och USA förbereder sig för nästa presidentval i november i år. Kommer det att ha en reell inverkan på vad den nuvarande presidenten Donald Trump har inneburit under sina fyra år i Vita Huset? Trump tog som sin livsuppgift att konfrontera Kina och Iran och under hans irrationella politik drog han bort USA från kärnkraftsavtalet i Iran.

”Men det verkliga slaget, skriver Majdoubi, är det som CIA-komplexet drabbades av, med alla sina grenar och byråer. Många undrar hur denna underrättelsetjänst, som har tusentals analytiker, inte spekulerade i ett sådant geopolitiskt avtal som skulle gå utöver en stark länk under "den kinesiska erans epok"?



söndag 19 april 2020

"VIVA EL COMUNISMO" skanderas det återigen från balkongerna i Italien





"VIVA EL COMUNISMO" skanderas det återigen från balkongerna i Italien

Som den unga kvinnan i videon som med sin klockrena röst från sin balkong och karantän sjunger ”LA BANDERA ROSSA”, den Röda Fanan som ursprungligen är från Lombardiet, skriven av Carlo Tuzzi, 1908, enligt Wikipedia.

För oss från tidiga 1970-talet och med hjärtat till vänster sjöng också den svenska översättningen skriven av Gösta Åberg och Lars Forssell:

Första versen:



Framåt kamrater, till uppror manar

vår röda fana, vår röda fana.

Framåt kamrater, till uppror manar

vår röda fana som segern ger.

Refrängen:

Röda fanan ska mot seger gå!

Röda fanan den ska segern nå!

Röda fanan ska mot seger gå!

Leve socialismen, leve friheten!



För är det något som står klart mitt under pandemin så är det KAPITALISMENS FULLSTÄNDIGA BANKRUTT.

Därför sjunger vi som denna imponerande italienska kvinna:

¡"VIVA EL COMUNISMO, VIVA LA LIBERTAD"!

Dick E.






fredag 28 december 2018

Jonas Sjöstedt (v) i samma sällskap som ”Krigshunden” James Mattis som beklagar att Trump lämnar Syrien

Jonas Sjöstedt appellerar till en stat som bedriver krig över hela planeten och som under sju år har fört krig via ombud i Syrien.




Jonas Sjöstedt (v) i samma sällskap som ”Krigshunden” James Mattis som beklagar att Trump lämnar Syrien

Av Dick Emanuelsson

Ibland händer det att man inte hittar ord att formulera när ett tema chockerar. Som när nu partiledaren (v) Jonas Sjöstedt beklagar att Trump fattat beslutet att dra tillbaka sina 2000 elitsoldater från ockuperat syriskt område. Samma beklagan kommer från ”Krigshunden” James Mattis, avgående krigsminister i Trumps ministär. Läkaren och krönikören Anders Romelsjö skriver träffande om Sjöstedts zigzag-politik i syrienfrågan [1].

Har inte vänsterpartiet inför historien bränt sig när riksdagsgruppen, med några få hedervärda undantag, röstade för att skicka Jas39 Gripen till Libyen för att backa upp Natos 20.000 bombanfall? Ett sönderbombat Libyen överlämnades till IS och andra psykopatiska redskap i Pentagons tjänst som förvandlat landet till ett helvete varifrån normala människor flyr och många drunknar på vägen.

Men det var samma plan som Pentagon hade för resten av Mellanöstern, bland dem Syrien, att slå sönder nationalstaterna för att rita om kartan i regionen och med hjälp av IS och al-Nusra lägga under sig områdets olja och gas.

Vad menar Sjöstedt med "allierade"? Menar han, i likhet med Trump, att det var USA som krossade IS? Mot alla odds var det den syriska armén som krossade den internationella terrorismens interventionsarmé. Nu säger den påstådda "Fria Syriska Armén", som också stötts av USA men även av svenska regeringen och, som alltid, det lilla trotskistpartiet SP i Sverige (Sic!), att den ska stödja den turkiska invasionen av Syrien och slå mot kurderna. Nu väntar vi på reaktionen från Sjöstedt och (v).


Det ”Kurdiska Kortet”

I stället för att förfäkta det kryptiska ”feministisk utrikespolitik” borde Sjöstedt och vänsterpartiet i stället avslöja Trumps imperialistiska utrikespolitik, att klä av talet genom att använda sig av gamla motsättningar som ett spel på ett schackbräde, sätta kurder mot turkar, kurder mot syrier, Turkiet mot sin syriska granne, eller kristna mot muslimer i ett land där 28 olika nationaliteter och religioner har levt harmoniskt i ett sekel.

Att kurderna delvis har bränt sina kort i den naiva tron att ”mänsklighetens fiende” skulle komma dem till hjälp för att skapa en kurdisk nation, är en illusion som nu gått upp i rök. Därför vänder de sig nu till den syriska armén och Ryssland för att ha kraft nog till att slå tillbaka det väntade turkiska anfallet.

Hur ska Sjöstedt nu ställa sig? Försvarar han kurderna som försvaras av de två nämnda krafterna?

För en partiledare för ett parti som påstår sig vara ”vänster”, och än mer ”marxistiskt”, den mannen och det partiet måste ha en stark ideologisk ryggrad för att försvara sina principiella ståndpunkter.


Det fascistiska attentatet mot Norrskensflamman
som kostade fem människor livet.


Det gjorde hans föregångare i partiet under krigsåren, många gånger till priset av förlorade arbeten, en svartlistning av arbetsgivare men även mer dramatiska uppoffringar. Som när fem personer, två kvinnor och två barn fick sätta livet till när den legendariska Norrskensflamman (inte det subkulturella alster som Anna Herdy har förvandlat tidningen till i dag) brändes ner till grunden 3 mars 1940. Luleås polischef, två officerare från infanteriregementet samt två journalister på högerorganet Norrbottens-Kuriren greps och dömdes till skrattretande straff. Men det dåtida kommunistpartiet och dess medlemmar hade en politisk och ideologisk grund för att försvara sig mot dåtidens politiska motståndare. I dag är det beklämmande att se och höra Sjöstedt falla till föga, av politisk feghet eller brist på denna ”ryggrad”, och göra gemensam sak med arbetarklassens och folkens politiska fiende.


De syriska flyktingarna återvänder. Och vad gör (v) och Sverige?

Den syriska nyhetsbyrån Sana meddelade i början av veckan att 300.000 syriska flyktingar har återvänt under 2018 till sitt sönderbombade Syrien efter att den syriska armén och dess folkmilis, med stöd av Ryssland, har besegrat den interventionsstyrka på cirka 250.000 terrorister från ett 90-tal länder som stöddes och stöds av USA och oljemonarkierna med pengar och militärt materiel. Syrien är befriat så när på ett par mindre områden.

Och frågan inställer sig 1) hur Sjöstedt och vänsterpartiet nu ställer sig till den återuppbyggnad av landet som påbörjat? Kommer man i riksdagen verka för att landet byggs upp? 2) Kommer v:s riksdagsgrupp bidra till att syriska flyktingar underlättas att resa tillbaka till sitt Syrien?


Under 2018 har 300 000 syriska flyktingar återvänt till sina sönderbombade städer och hem.
Vad kommer V:s riksdagsgrupp och svenska regeringen göra?


Olof Palme och USA:s julbombningar av Vietnam 1972

Sju års krig har förvandlat ett av mellanösterns mest blomstrande länder till ett land fullständigt i ruiner som påminner om de värsta bilderna från andra världskriget.

När jag läser Sjöstedt beklagan av att USA&Trump drar tillbaka sina ockupationstrupper från Syrien och jag ser bilderna från detta krigshärjade land, går minnet osökt tillbaka till Olof Palmes tal den 23 december 1972, efter att samma ockupationsmakt hade öst tonvis med bomber från sina B52:or över Vietnams huvudstad Hanoi och hamnstaden Haiphong, inklusive det svenskbyggda sjukhuset som förstördes, ord som borde få Sjöstedt, milt sagt, att fundera på till vem han appellerar:

Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Och det som pågår idag i Vietnam, det är en form av tortyr. Det man nu gör det är att plåga människor. Plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse under maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd, och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn.

Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka.

Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.

Nu fogas ett nytt namn till raden, Hanoi julen 1972”.

Sa Palme för nästan exakt 46 år sedan och med ett politiskt mod som saknar jämförelse i svensk utrikespolitik, i synnerhet mot giganten på andra sidan Atlanten. Han drog på sig en kanonad av kritik från Vita Huset.

Till Palmes uppräkning kan vi tillägga ytterligare en plats: Syrien. Glöm inte det namnet, Jonas.

Video: Olof Palmes ord den 23 december 1972:

[1] Jonas Sjöstedt beklagar att USA avbryter angreppskriget mot Syrien. Av Anders Romelsjö.
https://www.globalpolitics.se/jonas-sjostedt-beklagar-att-usa-avbryter-angreppskriget-mot-syrien/



söndag 30 september 2018

Indonesia entre desastres naturales y neoliberalismo respaldado por el FMI y Banco Mundial

El desastre es inmenso en Indonesia después
el terremoto y el tsunami el 28 de septiembre.





Indonesia entre desastres naturales y neoliberalismo respaldado por el FMI y Banco Mundial

Por Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2018-09-30 / El 28 de septiembre, al caer la tarde, una ola de dos metros arrasó la costa de la ciudad de Palu, en la isla de Célebes. Las imágenes de la devastación en esta emergente ciudad turística llegaron antes incluso que el anuncio oficial del tsunami. A lo largo del día Indonesia había registrado varios seísmos, el más potente de 7,5 en la escala de Richter, que culminaron con el tsunami que golpeó Palu y Donggala, con una población total de 600.000 habitantes.

¡“El desastre y el catástrofe en mi país es terrible! Los sobrevivientes todavía no viven en campamentos porque el gobierno no da nada”, dice nuestra amiga Tatiana Lukman, escritora y periodista con quien hablamos por teléfono unas horas después del catástrofe en Indonesia en donde, hasta ahora, no se sabe cuanta gente ha muerto por el terremoto y el siguiente tsunami. Se calcula que son casi mil personas muertas y una destrucción material muy grande.

Movimiento campesino y social

 

El reportero sueco Dick Emanuelsson y la periodista y escritora Tatiana Lukman. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.


Ella trabaja íntimamente con las organizaciones populares de masas como el movimiento campesino y el movimiento la Conferencia Internacional de los Pueblos contra el FMI-Banco Mundial. Ellas también posee del Centro humanitario ´Indonesia Bangkit´.

 

“Esta organización tiene una tarea específica y es ayudar a la gente en el caso de desastres naturales. En este momento nuestros compañeros están concentrándose en Lombok, centro del desastre anterior, el 5 y el 19 de agosto. Tu sabes que las organizaciones populares son las más pobres, somos los pobres para los pobres”, dice y se ríe.

 

“Sin embargo ahí estamos luchando y nuestra organización es casi la única que sigue ahí, menos de dos meses después de los primeros terremotos, las demás organizaciones se han ido. Y ahora ocurrió el nuevo terremoto (el 28 de septiembre) y además un tsunami en Donggala y Sulawesi. En Donggala y Palu tenemos organizaciones que son constituidas principalmente por campesinos y estudiantes”.

 

Un gigante mundial

La República de Indonesia es el cuarto país más poblado del mundo con más de 260 millones de habitantes. Es el país con más musulmanes del planeta con una historia muy interesante sobre alianzas y peleas políticas entre comunistas y musulmanes. Indonesia comprende cerca de 17 508 islas, nos cuenta Tatiana.

A principio del mes de agosto, solo dos días antes del primer terremoto, le entrevistamos [https://youtu.be/IZo6Vw97Wrs] a Tatiana sobre la lucha del pueblo de Indonesia y la historia del país de ayer y de hoy, contándonos acerca de las “Tres Guerras Blancas”, guerras de exterminio por parte del colonialismo holandés en contra el movimiento popular y político desde la década de los 20´, pasando por la segunda guerra mundial y, en la tercera guerra, la de la matanza de casi tres millones miembros del Partido Comunista de Indonesia, según Tatiana en el golpe militar de 1965, donde la CIA estuvo involucrado.

En la segunda parte de la entrevista se concentró sobre la Resistencia y la Lucha Popular hoy en día en contra el modelo neoliberal, la entrega de las inmensas riquezas de los recursos naturales que este gigante mundial posee. Poco a poco el pueblo está perdiendo el miedo y temor de expresarse y protestar, porque la matanza en el 1965 todavía se siente en la sociedad de esta hermosa nación asiática.


En la matanza son antecedentes en el mundo, más de tres millones (3.000.000) de mimebros del Partido Comunista de Indonseia fueron asesinados por los militares respaldado por la CIA y Casa Blanca.





 
 
Tatiana Lukman, escritora y periodista.
Foto: MIRIAM EMANUELSSON
Indonesia desde las tres `guerras blancas´ de terror hasta la Resistencia Popular 2018


Por Dick & Miriam Emanuelsson

17 aug. 2018 / Entrevista con Tatania Lukman, escritora y periodista que habla de las tres guerras blancas de terror contra el pueblo de Indonesia hasta la época actual con un auge de lucha popular y resistencia en contra el modelo neoliberal.

“Lo más importante ahora es organizar, fortalecer y consolidar las organizaciones de masas que están dando una lucha dura al modelo”, dice Lukman sobre un país donde casi tres millones de miembros del poderoso Partido Comunista de Indonesia fueron físicamente erradicado por la dictadura respaldado por la CIA y el imperialismo estadounidense del general Suharto ejecutó en octubre de 1965.

“Las condiciones para la lucha es positiva pero el factor subjetivo es todavía débil”, resume Tatania Lukman.

Video-entrevista: https://youtu.be/IZo6Vw97Wrs







En la mira: FMI-Banco Mundial

“El día 24 de septiembre fue el Día Nacional del Campesino en Indonesia. Hicimos una gran actividad en 18 provincias en mi país”, dice Tatiana.

Cada año, la AGRA, la Asociación del Movimiento de Reformas Agrarias, junto con otras organizaciones de masa de distintos sectores de la población, como la Asociación de Mujeres de Indonesia (SERUNI), el Frente Nacional de los Estudiantes (FMN), La Nueva Juventud de Indonesia (PEMBARU), la Asociación de Trabajadores Migrantes (KABAR BUMI), la Asociación Sindical de Indonesia (GSBI), El Instituto de Estudios Nacionales y Democráticos, conmemoran el Día organizando acciones de protesta para exigir al gobierno de cumplir las demandas de los campesinos pobres y los obreros rurales, y respetar sus derechos a una vida digna, cuenta la escritora.

“Este año, la conmemoración del Día Nacional de los Campesinos coincide con la campaña nacional dirigida por el Movimiento Popular Contra el FMI y el Banco Mundial. En paralelo a la reunión anual de las Juntas de Gobernadores del FMI y del Banco Mundial que se celebrará próximamente en Bali, se organizará la Conferencia Internacional de los Pueblos contra el FMI y el Banco Mundial el 8-14 de octubre de 2018”.



Trabajadores protestan en contra las mineras transnacionales que explotan y roban los recursos naturales de la República de Indonesia en forma indiscriminadamente.


Conferencia Global de los Pueblos Contra el FMI-Banco Mundial

“Esta iniciativa registrará la resistencia popular sobre cómo el FMI-BM promueve la captura de recursos, economías y la elaboración de reglas globales por parte de unos pocos estados ricos y sus empresas transnacionales. Se llevará a cabo con el tema ´Recuperar nuestros derechos y nuestro futuro: luchar contra la toma de control del desarrollo por parte de las empresas´.

“A través del FMI-Banco Mundial, encabezado por Estados Unidos y la complicidad de las elites domésticas, las economías del sur de Asia y el Pacífico se han abierto cada vez más para multiplicar las ganancias de las corporaciones transnacionales del norte y someter a los pueblos al desempleo y la pobreza y la desigualdad”.

DATA: Centro Humanitario “Indonesia Bangkit”

 

Indonesia Bangkit (Indonesia se levanta) es un Centro Humanitario que ofrece ayuda y servicio a la población en caso de un desastre natural. La mayoría de los voluntarios del Centro son los compañeros miembros de distintas organizaciones de masa como la Asociación de Mujeres de Indonesia (SERUNI), El Frente Nacional de los Estudiantes (FMN), la Asociación del Movimiento de Reforma Agraria (AGRA), La Nueva Juventud de Indonesia (PEMBARU), la Asociación de Trabajadores Migrantes (KABAR BUMI), la Asociación Sindical de Indonesia (GSBI)

La recaudación de fondos, el recolecto de donaciones de materiales tales como medicamentos, materiales de construcción, mantas, lonas, alimentos, etc. son también las tareas de los voluntarios del Centro.

El centro Indonesia Bangkit sigue trabajando en Lombok, que fue golpeado por varios terremotos. 

10 voluntarios de la AGRA de Bulukumba (una región en Sulawesi) y de "Indonesia Bangkit" de Sulawesi del sur van a partir mañana, el domingo, a la región afectada por el terremoto y el tsunami en Sulawesi.

Colaborando con la Universidad de Atmajaya, el Centro Indonesia Bangkit ofrece el Servicio de Curación del Trauma a los niños de las víctimas del terremoto en la aldea de Dangiang, en Lombok.